tt CERN TT
ber att fortfarande få åtnjuta er välvilja, ehuru
jag icke torde vara densamma värdig. Ty jag
vill ej synas bättre inför er än jag i sjelfva
verket är. Jag bör derför icke söka göra tro-
ligt, att dessa rykten, som. förkunna min slös-
aktighet, äro osanna. Nej, det är sannt, jag
är en slösare i dubbel mening, emedan jag
icke blott förskingrar mina penningar, utan
äfven skänker bort mitt hjerta, utan att der-
för erhålla annan valuta än den sorgliga upp-
täckten att jag blifvit bedragen. Jag vet gan-
ska väl, att dessa vänner, som nu smickra
mig, skola skynda att förneka mig i samma
ögonblick de få aning om att jag blifvit fattig,
att min älskarinna fästat sig mindre vid mitt
hjerta än vid min börs, att alla dessa ödmjuka
tjenare, af hvilka jag nu omgifves, skola öfver-
falla mig som en skara roffåglar, så snart jag
upphört att vara den rike baron von Schön-
leben ... Men detta medvetande är så bedröf-
ligt, ers höghet. Jag plågas deraf på alle-
handa sätt under ensamhetens timmar; der-
för flyr jag ensamheten. Min Gud! lifvet är
så gränslöst fattigt och eländigt, när man
ser det sådant det verkligen är. Den som
med fullkomligt nyktert sinne aktgifver derpå,
måste till sist bli vansinnig. Han bör derför,
tycker jag, söka lefva i ett enda oafbrutet
champagnerus, oupphörlig dricka det Jjufva
gjelfbedrägeriets nektar ur njutningens gyllene
skål. Det är sannt, en dag skall komma, då
man olyckligtvis icke har några penningar att