mina förtrognaste ungdomsvänner, att jag all-
tid skulle hysa välvilja för er samt att, när
han sjelf en gång upphört att lefva, blifva
för er en fader i detta namns ädlaste och
bästa bemärkelse... Hittills har jag ej funnit
tillfälle att uppfylla detta löfte. Ni är ung,
rik, oberoende och, såsom det synes, icke alls
ärelysten; ty ni har ej velat inträda i sta-
tens tjenst och eftertraktar hvarken fitlar
eller ordnar. Sådant kunde jag förskaffa er,
men ni hår, som sagdt, intet begär derefter.
Jag måste således inskränka mig till att ge er
ett. faderligt och åtminstone välment råd.
— Hvilket jag med en lydig sons och en
tillgifven tjenaresg tacksamhet vill mottaga,
yttrade Arthur i hjertlig ton. :
— Man har gedan någon tid talat mycket
om er, fortfor prinsen; dock bör jag inte för-
dölja för er, att hvad man dervid berättat
icke alltid varit godt. Man säger att ni är
farlig för fruntinimer, att ni slösar och spelar.
Hvad den förstnämnda anklagelsen vidkommer,
så bryr jag mig inte derom. Må damerna
sjelfva försvara sig vid era anfall. Men man
kallar er en slösare, en spelare. Dessa be-
skyllningar äro af sorgligare beskaffenhet, och
med afseende på dem har jag, såsom en fader-
lig vän, rätt att varna er. Ni är stadd på en
farlig väg, unge man — på en väg, som ovil-
korligen måste föra er till en afgrund, hvari
ni en dag, drifven af förtviflan, skall störta
er och krosgas, Vänd derför om, medan det