ner vadet, gifva den vackra Ida en present,
som Hon länge har önskat sig, nomligen en
apa, af det feminina könet förstås, för att
icke baronen må få anledning att bli svartsjuk.
Och herrarne utbrusto i ett skratt, hvari
Arthur fann med: den goda tonen enligt att
instämma.
Icke heller prinsen hade kunnat afhålla sig
från att deltaga i den allmänna munterheten.
Men snart tog han åter på sig sin vanliga
allvarsamma och vördnadsbjudande min.
— Dessa förtroenden, hvari ni invigt mig,
sade han, äro af en något lättfärdig och fri-
vol natur. Emellertid bör jag ej bli ond på
er, ty jag har sjelf uppmanat er att meddela
dem, och naturligtvis kunde jag icke på för-
hand ana deras innehåll. Nu ber jag er lik-
väl att få höra utgången af detta vad...
Baron von Sehönleben, jag har några ord att
tillägga, som röra er ensåm.
Prinsen gick fram till främsta bänken i
logen, och Arthur följde honom, De andra
herrarne höllo sig på afstånd och samspråkade
helt tyst med hvarandra, för att hvarken
ftöra prinsen, medan han talade, eller synas
lyssna,
— Min käre baron, sade prins Xaver,i det
han såg på Arthur med ett vänligt leende, ni
är ganska ung, ty jag kommer mycket väl
ihåg att jag en gång, då ni var ett år gam-
mal, bar er på mina armar. Då måste jag
lofva er far, hvilken, som ni vet, var en af