pr
som alla berömde, och om hvilken ingen hade
att förtälja något af dessa nedsättande äfven-
tyr, som man vanligen är så villig att till-
gkrifva unga konstnärinnor.
Men nyfikenhetens hopp blef sviket. HSignora
Santenio lefde äfven här helt och hållet skild
från verlden, hennes dörrar voro stängda för
alla besökande, och till och med vid repre-
gentationerna, som hufvudstadens fashionablaste
publik dagligen bevistade, hoppades man al-
tid förgäfves, att den hemlighetsfulla och
vackra lejontämjersken skulle visa sig.
— Få vi inte snart njuta af signora Sante-
nios prestationer? frågade prins Xaver, när
ban under MNantenios första representation,
kom till denne och uttryckte sin beundran
öfver den vackra och ginnrika pantomim, han
nyss förut framställt. (I denna pantomim,
kallad CAgathokles och lejonet, hade Sante-
nio vunnit stort bifall som Agathokles, men
lejonet Lothario hade icke desto mindre öfyer-
glänst honom). Skall då ej signoran snart
ge oss. tillfälle att beundra hennes konstfär-
dighet?
— Bignoran är sjuk, sade PSantenio und-
vikande.
— Men när hon blir frisk, få vi då se
henne?
— Jag hoppas det, ers höghet.
— Bäg signoran, att jag önskar och hoppas,
att hon snart måtte bli frisk, sade Xaver, i
I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN. 10.