— d0 —
fuktat hennes öga. Arthur, som bedragi
henne, som kommit till henne, medan kanske
ännu de kyssar brunno på hans läppar, hvilke
en annan älskarinna gifvit honom, som svurif
henne trohet, efter att kanske nyss förut hs
lika lifligt försäkrat andra qvinnor om en evig
kärlek, denne dansösen Idas Arthur, han var
icke mera hennes Arthur, med honom hade
hon intet att skaffa.
— Du mottager icke min hand? frågade
baronen förvånad.
— Nej, det gör jag ej, sade Marie ganska
bestämdt; jag mottager icke din hand, ty den
tillhör mig ej! Den tillhör henne derborta.
— Nej, visst inte, sade Ida leende, den
tillhör ej heller mig, den tillhör hela verlden,
den tillhör hvarje qvinna i det ögonblick hon
håller den mellan sina händer. Men det är
sannt, i dag skulle jag egentligen ha vissa
rättigheter till denna hand; ty vid det första
rendez-vous, jag beviljat honom, borde jag väl
kunna göra anspråk på att någon liten hän-
syn toges äfven till mina känslor. Ack! ni
darrar, stackars barn... Min Gud, märker ni
då inte att jag visar mig så grym endast der-
för att jag vill bota er, göra ert sinne åter
friskt och med roten upprycka den giftiga
växt, som denne förbrytare planterat i ert
hjerta? Om ni ej vill anse hans kärlek för
någonting att skämta och leka med, skall ni
bli dödad deraf eller förlora er dygd och
oskuld derigenom. Ni är ung och vacker, men