hot för att låta sig. ledas af honom, hade han ej längre mod att. säga henne sanningen och krossa detta trogna hjerta, som så gladt och med en så ungdomlig liflighet klappade honom till mötes. För Marie var den gamle beron v. Schönloben således fortfarande bland de lefvandes antal, i hennes tanke var han ännu det enda hindret för hennes föreving med den hon älskade. Arthur fortfor att spela sin roll. Marie var för honom en herrlig, liljehvit blorsma, hvars underbart friska. doft vederqvickte honom. Hon bodde allena och oberörd i en stilla vrå af hans hjerta, dit de vilda begären och yppiga vanorna hos denna njutningslyatna verld, sem Arthur tillhörde, icke förmådde trärgå. Ofta, till och-med då han befann sig hos någon af dessa lysande och sköra damer, som, endast i följd af en ögonblicklig nyck, roade sig med att för-en dag leka kärlek med den unge, rike och wvackre kavaljeren, tänkte han på denna fattiga, men intagande unga ficka; som med ett så orubbligt förtresnda och en eå helig tillförsigt kallade sig bans brud; och Hvilken i sin neivitet och goekud aldrig tvifiat på honom, Ham skulle ha ansoft det för en grymhet mot gig sjelf, om ham frivilligt nedstigit från: det altare, hvarpå Marie ställt bonom, för att der vid hans fötter, nodlägga sin jungfruliga ömhets förste