hot
för att låta sig. ledas af honom, hade han ej
längre mod att. säga henne sanningen och
krossa detta trogna hjerta, som så gladt och
med en så ungdomlig liflighet klappade honom
till mötes.
För Marie var den gamle beron v. Schön-
loben således fortfarande bland de lefvandes
antal, i hennes tanke var han ännu det enda
hindret för hennes föreving med den hon
älskade.
- Arthur fortfor att spela sin roll. Marie
var för honom en herrlig, liljehvit blorsma,
hvars underbart - friska. doft vederqvickte
honom. Hon bodde allena och oberörd i en
stilla vrå af hans hjerta, dit de vilda begären
och yppiga vanorna hos denna njutningslyatna
verld, sem Arthur tillhörde, icke förmådde
trärgå. Ofta, till och-med då han befann sig
hos någon af dessa lysande och sköra damer,
som, endast i följd af en ögonblicklig nyck,
roade sig med att för-en dag leka kärlek med
den unge, rike och wvackre kavaljeren, tänkte
han på denna fattiga, men intagande unga
ficka; som med ett så orubbligt förtresnda
och en eå helig tillförsigt kallade sig bans
brud; och Hvilken i sin neivitet och goekud
aldrig tvifiat på honom, Ham skulle ha an-
soft det för en grymhet mot gig sjelf, om ham
frivilligt nedstigit från: det altare, hvarpå
Marie ställt bonom, för att der vid hans
fötter, nodlägga sin jungfruliga ömhets förste