var soldat och låg utanför Paris, då staden
belägrades af franska armån. Han ville inte
slåss med sina slägtingar och vänner i Paris,
hvarför han endast hade valet mellan att blifva
skjuten eller desertera till kommunarderna,
och han valde den senare utvägen.
Slutligen började vi samtala om den mat-
inrättning, hvari vi befunno oss, och jag ut-
tryckte min förvåning öfver det billiga priset.
Han upplyser mig att orsaken, hvarför priset
kan sättas så lågt, är att restaurationen är
åstadkommen genom tillämpning af associations-
idn. De fattige landsflyktige fransmännen
hafva bildat en s. k. kooperativ förening; de
hafva slutit sig tillsammans för att skaffa sig
en god och billig måltid hvarje dag.
— Endast några få af oss, anmärker han,
ha lyckats erhålla något arbete; se här huru
många ännu gå sysslolösal
Vid dessa ord nedtager han från väggen en
lista, upptagande namnen på dem, som söka
arbetsförtjenst. Jag ser en mängd namn på
denna lista, och vid de flesta står anmärkt:
hvilket arbete som helst, eller har förut
icko idkat något yrke — i följd hvaraf ut-
sigterna för dem att få något arbete i London
äro mycket ringa, allra helst som de flesta alls
icke kunna tala engelska. Under det jag sit-
ter och går igenom namnen på listan, inträder
i rummet en gammal, gråhårig och gråskäggig
man, åtföljd af en svartmuskig sjöman. Den
gamle har ett fullkomligt militäriskt utseende
och en imponerande hållning.
— Bon soir, citoyens — de tilltala alltid
hvarandra med ordet citoyen (medborgare) —
säger han vid sitt inträde, och alla resa sig
och besvara helsningen. — Jag medför här en
ny kamrat, fortsätter han, som vi måste hjelpa.
Han är fransman, har varit kapten på ett
skepp, som förlist, och eger nu icke en penny.
Hvar skola vi göra af honom i natt?
-— Vi kunna låta honom inlogeras på Hötel
des refugies.
— Ja, men om der inte finnes plats, så låt
honom gå till La fratermit, der min son är
sekreterare.
Dermed försvann den gamle mannen, och
den lilla sjömannen anvisades en plats vid
bordet och fick sig litet mat, Jag frågar min
granne, hvem den gamle var, men får ett und-
vikande svar: det är en kommunistisk hemlighet.
Samtalet fortsättes deretter och med fransysk
liflighet och lätthet skildra de för mig de för-
färliga scener, som föreföllo i Paris under
kommunen, scener, i hvilka de alla haft mer
och mindre framstående roller. En liten, nä-
slan venskaplig man närmar sig det bord, der
vi sitta.
— ZI est petroleur, säger min granne skäm-
tande.
— Ouil petrolsur a la soupe, är det lustiga
svaret.
Sedan vi trakterat dom med några buteljer
öl, hvilket gjorde dem mycket vänligt stämda
mot osg, taga vi afsked. Alla säga oss ett
vänligt ferväl, och vi lemna den franska
restaurationen genom samma mörker och utför
samma eländiga trappor, som vi förut passerat.