var soldat och låg utanför Paris, då staden belägrades af franska armån. Han ville inte slåss med sina slägtingar och vänner i Paris, hvarför han endast hade valet mellan att blifva skjuten eller desertera till kommunarderna, och han valde den senare utvägen. Slutligen började vi samtala om den matinrättning, hvari vi befunno oss, och jag uttryckte min förvåning öfver det billiga priset. Han upplyser mig att orsaken, hvarför priset kan sättas så lågt, är att restaurationen är åstadkommen genom tillämpning af associationsidn. De fattige landsflyktige fransmännen hafva bildat en s. k. kooperativ förening; de hafva slutit sig tillsammans för att skaffa sig en god och billig måltid hvarje dag. — Endast några få af oss, anmärker han, ha lyckats erhålla något arbete; se här huru många ännu gå sysslolösal Vid dessa ord nedtager han från väggen en lista, upptagande namnen på dem, som söka arbetsförtjenst. Jag ser en mängd namn på denna lista, och vid de flesta står anmärkt: hvilket arbete som helst, eller har förut icko idkat något yrke — i följd hvaraf utsigterna för dem att få något arbete i London äro mycket ringa, allra helst som de flesta alls icke kunna tala engelska. Under det jag sitter och går igenom namnen på listan, inträder i rummet en gammal, gråhårig och gråskäggig man, åtföljd af en svartmuskig sjöman. Den gamle har ett fullkomligt militäriskt utseende och en imponerande hållning. — Bon soir, citoyens — de tilltala alltid hvarandra med ordet citoyen (medborgare) — säger han vid sitt inträde, och alla resa sig och besvara helsningen. — Jag medför här en ny kamrat, fortsätter han, som vi måste hjelpa. Han är fransman, har varit kapten på ett skepp, som förlist, och eger nu icke en penny. Hvar skola vi göra af honom i natt? -— Vi kunna låta honom inlogeras på Hötel des refugies. — Ja, men om der inte finnes plats, så låt honom gå till La fratermit, der min son är sekreterare. Dermed försvann den gamle mannen, och den lilla sjömannen anvisades en plats vid bordet och fick sig litet mat, Jag frågar min granne, hvem den gamle var, men får ett undvikande svar: det är en kommunistisk hemlighet. Samtalet fortsättes deretter och med fransysk liflighet och lätthet skildra de för mig de förfärliga scener, som föreföllo i Paris under kommunen, scener, i hvilka de alla haft mer och mindre framstående roller. En liten, näslan venskaplig man närmar sig det bord, der vi sitta. — ZI est petroleur, säger min granne skämtande. — Ouil petrolsur a la soupe, är det lustiga svaret. Sedan vi trakterat dom med några buteljer öl, hvilket gjorde dem mycket vänligt stämda mot osg, taga vi afsked. Alla säga oss ett vänligt ferväl, och vi lemna den franska restaurationen genom samma mörker och utför samma eländiga trappor, som vi förut passerat.