gen samlades för att spisa middag. Jag önI skade få se detta qvarter och, ledsagade af en väm, hvilken under kommunens regemente — dock ej som aktiv deltagare — uppehållit sig ! i Paris, letade vi oss fram till Newmanpassage, vid hvilken gata franska qvarteret uppgifvits vara beläget. Jag sade gata, men det var ett mycket oegentligt uttryck; det är nemligen en af dessa smala, förtallna vägar, som enhvar, hvilken varit i London, nogsamt känner till, emedan från nästan hvarje större gata utgrena sig sådana gränder, hvilka äro mycket smala, men vid hvilka det dock finnes både butiker och särskilda boningshus. Newmanstreet är emellertid en af de mest ruskiga och vanvårdade gränder jag någonsin skådat. Husen äro sneda och nedsölade af smuts, och de menniskor, man der ser, hafva alla ett mindre tilltalande yttre. Vi gingo ett par slag fram och tillbaka i denna gränd, utan att kunna upptäcka något hus, i hvilket vi kunde misstänka tillvaron af en matsal; slutligen måste vi fråga efter stället, som då blef oss anvisadt. Ett mer dystert och frånstötande hus kan man icke tänka sig; fönsterna utåt gatan voro igenmurade och ej ett enda ljus kunde upptäckas i hela huset. Vi stannade ett ögonblick och betänkte oss, och då i detsamma en man gick förbi, frågade vi honom och han bekräftade att den transka restaurationen fanns i detta hus uppe i vindsvåningen, Vi stiga in genom dörren; der är kolmörkt; efter något famlande finna vi en trappa utan ledstång och med mycket oregelbundna steg. Vi mera krypa än gå uppåt; det fullständigaste mörker fortfar och icke en röst eller ett ljud höres; det pröfvar nästan modet att fort. sätta denna vandring; ändtligen äro vi uppe vid vindsvåningen; ett ljus skymtar genom springan af en gisten dörr och ett sorl af nöster tränger till oss från rummet; vi urskilja franska språkljud. Slumpen har sålanda fört oss på rätt väg. Vi bulta på och släppas in i ett dåligt upplyst, dystert och otrefligt rum, i hvilket stå två långa träbord med tillhörande träbänkar. Omkring kaminens flammande brasa, vid hvil; ken en man har någon sysselsättning, sitta sex fransmän i lifligt samtal, och det första ord vi höra vid inträdet är Trochu. Vi fråga om ; vi kunna få något att spisa, hvilket man besvarar jakande, anvisande oss att taga plats ( på en af bänkarne. Det lilla sällskapet vid brasan betraktar oss först en stund, men då karlarne höra att vi icke tala franska, göra de ett par anmärkningar derom och fortsätta sitt samtal. De-tala naturligtvis om kriget; hvar sammanträffa väl några fransmän, der detta ej blir föremål för diskussion? — I hårda uttryck tadlas Trochu och hans brist på energi; han hade ej gjort någonting för att försvara Paris, och följaktligen var det genom förräderi som staden föll. Man hade uppgifvit att det var brist på lifsmedel, som orsakat Paris uppgifvande; men detta var den svartaste osanning. Lifsmedel funnos ännu för minst två månader. — Isynnerhet på boulevard Magenta, anmärkte den ene, har jag med egna ögon sett en mängd hus, helt och hållet fyllda med lifsmedel, för att ej tala om det öfverflöd af engelsk ost, som fanns att tillgå; jag såg så många sådana ostar, att Jag är öfvertygad om, att de ännu ej hunnit uppätas. Sedan man från alla sidor behandlat detta ämne börjar man rida en annan käpphäst, nemligen Thiers och hans ministrar, hvilka anses som stora skälmar, hvilka rikta sig på Jranska statens bekostnad. — Man säger att vi äro tjufvar; välan, vi äro det! Men hvad äro de stölder, vi begått, icke för småsaker mot hvad de stora gjort sig skyldiga till och begå ännu den dag som är? Det har dock gått här såsom det alltid går: man hänger de små tjufvarne, men de stora få gå ostraffade! Sjelfva Gambetta, hur många millioner knep han ej ur statens kassor? — Under samtalets lopp förökas sällskapet mer och mer, och det lilla rummet är snart alldeJes fullt af de der samlade 25 å 30 personerna. Äadtligen är maten färdig, kocken frågar hvar och en om han vill ha soppa; några svara Sja, andra nej; jag tillhör de sistnämnde, ty det intryck jag fått har alldeles bortskrämt . aptiten, Min vän förklarar emellertid att han beslutit gig för att smaka allt och han försäkrar mig, efter att ha ätit något af soppan, att det var den bästa soppa han ätit i England; — det är nemligen en rätt i hvilkens tillagande engelsmännen ej hafva någon framstående förmåga, Efter soppan serveras köttet; det ser ut att vara ett utmärkt godt kött; men jag har aldrig i mitt lif kunnat förtära soppkött. Det är en mycket obehaglig ställning, hvari jag härigenom blir försatt, ty jag kan riskera en mindre mild behandling, om jag äfven låter köttallriken stå orörd. Jag skär ett stycke och låter det falla på golfvet. Hvilket buller det åstadkommer! Min granne frågar mig om jag ej tappade något, men lyckligtvis såg han ingenting... Jag vågar emellertid icke förnya detta experiment, följande bit måste sålunda finna vägen till munnen! Hvad det var segt att bita il Jag kunde omöjligt tänka på något annat än orenligheten omkring mig och, nära att storkna vid försöket att svälja, fick jag lyckligtvis en id6, som räddade mig. Obemärkt spottar jag köttet i min rockärm; det lyckas, ingen ser det och på detta sätt fortsätter jag middagen, Då vi slutat, fråga vi hvad vi skola betala. Man lemnar oss en räkning af rödt papper, La mamda an amenaa AP KK Ban oo oo Am Allnan mmw— stt ——L— —— LL