skadades så illa, att han måste forslas till la-
sarettet, hvarest han qvarligger och tros mista
ena ögat. Den andra ynglingen blef äfven
skadad, dock ej värre än att han kunde aflägsna
sig ur grufvan och gå hem, der han åtnjuter
vård. A. var en duglig och pålitlig förman;
- Torpegaren och grufarbetaren Nils Anders-
son, arbetare i Vinternäsgrufvan, träffades sist
lidne måndag af ett stycke nedrasande berg,
som trängde djupt ned och spräckte hans huf:
vudskål. Döden följde ögonblickligen.
En hemsk olyckshändelse har ny-
ligen tilldragit sig nere i Mark, några mil trån
orås. Ur tillförlitlig källa lemnar stadens
tidning nedanstående beskrifning om förloppet:
Dagen efter nyårsdagen afreste vice kronolins-
men F. Sundberg på färd till staden med skjuts
från Skene gästgifvaregård, der han erhöll till
körsven en omkring 23 år ung bonddräng. Åk-
donet var en kärra, drängen körde sjelf sin häst
och resan gick utan äfventyr tills man ankom
till det 8. k. Furnbäcksgärde. Här lärer lands-
vägen vara mer än skäligt smal, kullrig, och var
för tillfället belagd med svår ishalka. På ömse
sidor om vägen finnas mellan 2 å 3 alnar djupa
diken, hvari på botten stod omkring 3 qvarter
högt lervatten. En bivög stöter här till landsvä-
gen. Hästen, som var van aft taga at på bivä-
gen, ville göra så äfven nu, under det deresande
pratade med hvarandra. Drävgen ryckte då häf-
tigt på motsatta tömmen och vid det hästen ba-
gtigt gaf efter för tryckningen halkade kärran
och stjelpte i diket. Hr Sundberg kastades der-
vid med fart öfver diket och gärdeegården in på
åkern bredvid: Sedan han litet hemtat sig efter
luftfärdev och funnit sig oskadd, såg han sig ge-
nast om efter reskamraten. Hästen och kärran
lågo i diket; bästen på rjagen med alla fyra be-
nen i vädret. . Drängen -deremot syntes ej till.
Förmedande honom ligga i diket, sprang S. ned
deri; men äfven här kunde ban ej upptäcka ho-
nom, ehuru hat stack och hände mg för med hån-
den under hästen. Endast ett suckande, tre gån-
ger upprepadt, ljud förnams derifrån! I detsam-
ma ankoimmo två för S. obekanta lasskörande
bönder, hvilka af honom anropades om hjelp.
Men — de bjertlösa menniskorna gåfvo det cyni-
ska svaret, att de ej hade tid att hjelpa, bvaref-
ter de fortsatte färden! S., söm ensam ej för
mådde uträtik något, sprang då till närmaste på
något afstånd belägna gård, det han erhöll hjelp
af två karlar, som, medtagafide lyftstänger, åt-
följde honom till olycksstället. - Vid ankomsten
funno de mot förmodan hästen ännu vid lif. S.
hoppade då genast ned i diket för att med sin
knit afskära geltyget och såmedelst befria det
stackars djuret. Så fort hästen emellertid bör-
jade känna sig lös, vred han sig med en kraft.
ansträvgning på sidäf, hvarvid 5. kom mellan
hästens -ben och trycktes mot väggen i diket,
hvarur han ej lyckades komma upp. Lyckligtvis
kunde han dock vända sig så, att han fick brö-
stet mot jordvallen, ty under hästens försök att
resa gig sparkade han honom oupphörligt med
sina jarnskodda hofvar. Förvånansvärdt nog
slapp S. äfven härifrån utan värre skador än ett
par mindre hål på benet och en duktigt mörbul-
tad rygg och sida. Sedan hästen slutligen blif-
vit upphbjelpt, varseblef man kkjutskarlen liggande
å botten i diket med hufvudet under vattnet,
Han hade legat under hästen och sålunda på
samma gång blifvit aväfd af djutets iyngd och
drunknat i lervällingen. Då ban upptogs var han
längesedan död; någon yYyltre skada A kroppen,
mera än. aut hen-var mörkblå af qväfningen,
kunde ej upptäckas. Sedan berr Sundberg åter-
forslat dea- döde till bans hemvist, begaf han sig
till vederbörande längman för att aflägga rspport
em saken; och var han vid hemkomsten så stel
och öm a då många sparkar han erkållit af hä
sten i diket, att han måste lyftas ur åkdonet.
Någon farlig skada har ban doek, gom sagdt, ej
1d1t.
Nattlöpandet och vidskepelsen,
begge gängse inom Hoelsingland, angripas i Sö-
derhamns-Posten af -eh insändaro, söm säger,
att. det förra bedrifves med de mest ohygg-
liga skrätt och oljud, hvilka också mången
gång urärta sig till slagsmål och många an-
drå obyggliga tilldragelser; hvarjemte, en hel
mängd fridsamma personer störas i sin natt- .
liga sömn samt med förargelse åhöra det ena
lätet: hemskare än det andra, mer liknande
roflystna vilddjurs tjut än menniskoröster.
Den senare skildras genom följande historia:
Det var två bara, en gosse och en flicka, som
skulle döpas i samma vatten, och ehuru det
— åtminstone på en del ställen — är en pläg-
sed att gossebarnet döpes före flickebarnet,
vilket också naturligtvis fadern till flickan
rade kännedom om, tillsade han att flickan
skulle döpas först; emedan han påstod att
m gossen först döptes och sedan efter ho-
nom flickan i samma vatten, skulle flickan,
sedan hon cen gång blefve stor, med säkerhet
å skägg.
ngfartyget Sverigo hai tagits af
rundet och befunnits vara tätt samt blitvit
nbogseradt till Kobborvig.
Af lögn och förtal är verlden full,
nen allra värst måtte det dock vara i Warberg,
vars offetitliga organ häromdagen innehöll
ö jande, utan tvifrel för hvarje Warbergsbo
itt genomskinliga, personliga anspelning:
Alla herrar Baktalare och Bäktalarinnor beha-
sde tör öfverläggningars hållande att samman-
räda alla dagar 1 julen hemma Kos direktören och
irektörskan, emedan springaren ej hu springer
te, då hvar och en skall lemna och mottaga
nycke: sqvaller, och ålägges alla att ej fråntaga
tan tillägga. Samlingsplatsen är den vanliga:
qvallergåtan nr O i stugan.
På Baktalesällskapets vägnar :
Presidentskan.
PRI Jat Tam MM Ja AA 2 TAL
AA RR AA
NO MH 4 NK FT PAA C DR FU FOLM AF