skadades så illa, att han måste forslas till lasarettet, hvarest han qvarligger och tros mista ena ögat. Den andra ynglingen blef äfven skadad, dock ej värre än att han kunde aflägsna sig ur grufvan och gå hem, der han åtnjuter vård. A. var en duglig och pålitlig förman; Torpegaren och grufarbetaren Nils Andersson, arbetare i Vinternäsgrufvan, träffades sist lidne måndag af ett stycke nedrasande berg, som trängde djupt ned och spräckte hans huf: vudskål. Döden följde ögonblickligen. En hemsk olyckshändelse har nyligen tilldragit sig nere i Mark, några mil trån orås. Ur tillförlitlig källa lemnar stadens tidning nedanstående beskrifning om förloppet: Dagen efter nyårsdagen afreste vice kronolinsmen F. Sundberg på färd till staden med skjuts från Skene gästgifvaregård, der han erhöll till körsven en omkring 23 år ung bonddräng. Åkdonet var en kärra, drängen körde sjelf sin häst och resan gick utan äfventyr tills man ankom till det 8. k. Furnbäcksgärde. Här lärer landsvägen vara mer än skäligt smal, kullrig, och var för tillfället belagd med svår ishalka. På ömse sidor om vägen finnas mellan 2 å 3 alnar djupa diken, hvari på botten stod omkring 3 qvarter högt lervatten. En bivög stöter här till landsvägen. Hästen, som var van aft taga at på bivägen, ville göra så äfven nu, under det deresande pratade med hvarandra. Drävgen ryckte då häftigt på motsatta tömmen och vid det hästen bagtigt gaf efter för tryckningen halkade kärran och stjelpte i diket. Hr Sundberg kastades dervid med fart öfver diket och gärdeegården in på åkern bredvid: Sedan han litet hemtat sig efter luftfärdev och funnit sig oskadd, såg han sig genast om efter reskamraten. Hästen och kärran lågo i diket; bästen på rjagen med alla fyra benen i vädret. . Drängen -deremot syntes ej till. Förmedande honom ligga i diket, sprang S. ned deri; men äfven här kunde ban ej upptäcka honom, ehuru hat stack och hände mg för med hånden under hästen. Endast ett suckande, tre gånger upprepadt, ljud förnams derifrån! I detsamma ankoimmo två för S. obekanta lasskörande bönder, hvilka af honom anropades om hjelp. Men — de bjertlösa menniskorna gåfvo det cyniska svaret, att de ej hade tid att hjelpa, bvarefter de fortsatte färden! S., söm ensam ej för mådde uträtik något, sprang då till närmaste på något afstånd belägna gård, det han erhöll hjelp af två karlar, som, medtagafide lyftstänger, åtföljde honom till olycksstället. Vid ankomsten funno de mot förmodan hästen ännu vid lif. S. hoppade då genast ned i diket för att med sin knit afskära geltyget och såmedelst befria det stackars djuret. Så fort hästen emellertid började känna sig lös, vred han sig med en kraft. ansträvgning på sidäf, hvarvid 5. kom mellan hästens -ben och trycktes mot väggen i diket, hvarur han ej lyckades komma upp. Lyckligtvis kunde han dock vända sig så, att han fick bröstet mot jordvallen, ty under hästens försök att resa gig sparkade han honom oupphörligt med sina jarnskodda hofvar. Förvånansvärdt nog slapp S. äfven härifrån utan värre skador än ett par mindre hål på benet och en duktigt mörbultad rygg och sida. Sedan hästen slutligen blifvit upphbjelpt, varseblef man kkjutskarlen liggande å botten i diket med hufvudet under vattnet, Han hade legat under hästen och sålunda på samma gång blifvit aväfd af djutets iyngd och drunknat i lervällingen. Då ban upptogs var han längesedan död; någon yYyltre skada A kroppen, mera än. aut hen-var mörkblå af qväfningen, kunde ej upptäckas. Sedan berr Sundberg återforslat deadöde till bans hemvist, begaf han sig till vederbörande längman för att aflägga rspport em saken; och var han vid hemkomsten så stel och öm a då många sparkar han erkållit af hä sten i diket, att han måste lyftas ur åkdonet. Någon farlig skada har ban doek, gom sagdt, ej 1d1t. Nattlöpandet och vidskepelsen, begge gängse inom Hoelsingland, angripas i Söderhamns-Posten af -eh insändaro, söm säger, att. det förra bedrifves med de mest ohyggliga skrätt och oljud, hvilka också mången gång urärta sig till slagsmål och många andrå obyggliga tilldragelser; hvarjemte, en hel mängd fridsamma personer störas i sin natt. liga sömn samt med förargelse åhöra det ena lätet: hemskare än det andra, mer liknande roflystna vilddjurs tjut än menniskoröster. Den senare skildras genom följande historia: Det var två bara, en gosse och en flicka, som skulle döpas i samma vatten, och ehuru det — åtminstone på en del ställen — är en plägsed att gossebarnet döpes före flickebarnet, vilket också naturligtvis fadern till flickan rade kännedom om, tillsade han att flickan skulle döpas först; emedan han påstod att m gossen först döptes och sedan efter honom flickan i samma vatten, skulle flickan, sedan hon cen gång blefve stor, med säkerhet å skägg. ngfartyget Sverigo hai tagits af rundet och befunnits vara tätt samt blitvit nbogseradt till Kobborvig. Af lögn och förtal är verlden full, nen allra värst måtte det dock vara i Warberg, vars offetitliga organ häromdagen innehöll ö jande, utan tvifrel för hvarje Warbergsbo itt genomskinliga, personliga anspelning: Alla herrar Baktalare och Bäktalarinnor behasde tör öfverläggningars hållande att sammanräda alla dagar 1 julen hemma Kos direktören och irektörskan, emedan springaren ej hu springer te, då hvar och en skall lemna och mottaga nycke: sqvaller, och ålägges alla att ej fråntaga tan tillägga. Samlingsplatsen är den vanliga: qvallergåtan nr O i stugan. På Baktalesällskapets vägnar : Presidentskan. PRI Jat Tam MM Ja AA 2 TAL AA RR AA NO MH 4 NK FT PAA C DR FU FOLM AF