-— RE —
än min Mortimer4 och blicken, trädde han,
liksom dfiifvet åf ön oemotståndlig naturkraft;
fram till gubben Stenström, som imellertid
släppt Snällgrens arm, och föllji det han med
en sakta handtryckning förmådde Nanny att
följa sitt exempel, på knä inför den gamle
lotsen.
Vi äro ense, bad Mortimer sakta men
nästan högtidligt, gif oss eder välsignelse
fader Stenström.t ,
Ja, Gud välsigne eder, mina barn4, sade
gubben med rörd stämma, och Guds väl-
signelse behöfs i sanning för att godtgöra allt
det förra.
Två stora tårar glänste fram i den gamles
ögon, då han med-enkel men gripande värdig-
het välsignande lade sina händer på de ungas
hufyuden. Dessa stego upp efter en tyst bön
och gubben slöt dem med en faderligt öm om-
famning till sitt hjerta.
Hvad hade imellertid den handfallne Snäll-
gren gjort? Hans naturliga godsinthet hade
för ett ögonblick tagit öfverhand och han mum:
lade för sig sjelf: nå, sonen är kanske oskyls
dig — men, för tusan, lord; fosterfar, förlof-
ning, allt utan att jag vet ordet utaf — det
är för mycket.4- Han nalkades den af stum
förvåning slagna lotshustrun.
Nå, förstår frun något af allt det här?4
hviskade han.
CHerre Gud, herre Gud! nästan qvad den
gamla matronan, ja, inte är hon vår riktiga
dotter, men att så der ge bort henne åt en