-— RE — än min Mortimer4 och blicken, trädde han, liksom dfiifvet åf ön oemotståndlig naturkraft; fram till gubben Stenström, som imellertid släppt Snällgrens arm, och föllji det han med en sakta handtryckning förmådde Nanny att följa sitt exempel, på knä inför den gamle lotsen. Vi äro ense, bad Mortimer sakta men nästan högtidligt, gif oss eder välsignelse fader Stenström.t , Ja, Gud välsigne eder, mina barn4, sade gubben med rörd stämma, och Guds välsignelse behöfs i sanning för att godtgöra allt det förra. Två stora tårar glänste fram i den gamles ögon, då han med-enkel men gripande värdighet välsignande lade sina händer på de ungas hufyuden. Dessa stego upp efter en tyst bön och gubben slöt dem med en faderligt öm omfamning till sitt hjerta. Hvad hade imellertid den handfallne Snällgren gjort? Hans naturliga godsinthet hade för ett ögonblick tagit öfverhand och han mum: lade för sig sjelf: nå, sonen är kanske oskyls dig — men, för tusan, lord; fosterfar, förlofning, allt utan att jag vet ordet utaf — det är för mycket.4Han nalkades den af stum förvåning slagna lotshustrun. Nå, förstår frun något af allt det här?4 hviskade han. CHerre Gud, herre Gud! nästan qvad den gamla matronan, ja, inte är hon vår riktiga dotter, men att så der ge bort henne åt en