och vissa hastiga rörelser i. rågåkern gåfvo
tillkänna, att räfven var der. Tllmarigt fram-
tittande vid en dikeskant och med hviftningar
på svansen visande sin belåtenhet, tycktes han
mycket väl igenkänna sin husbonde, men så
fort denne närmade sig, för att fånga honom,
drog han sig genast undan på vederbörligt af-
stånd. Gick den förre undan, följde räfven
efter, men ville på inga vilkor gifva sig fån-
gen; dertill hade friheten blifvit honom för
kär. Örmsom avancerande, ömsom retirerande,
insnärjde han sig dock slutligen med kopplet,
som han ännu hade om halsen, i en buske och
måste då ge sig på nåd och onåd, Som hans
förra värdinna numera uppsagt den oroliga hy-
resgästen, så fördes mickel åter till staden
och blef der inhyst i ett öppet vedlider, der
fostermodern och hans gamla lekkamrater,
valparne, som oftast helsade på honom och
sökte, så godt de kunde, förljufva den fång-
nes ensliga stunder och trösta honom öfver
frihetens förlust.
Äfven här skulle han, ehuru fastkedjad vid
väggen, utföra ett elakt spratt. Gäårdsegarea
eller någon at hans grannar hade, troligen för
hönsafvelns upphjelpande i den goda staden,
förskaffat sig några stycken utländska höns,
som ofta brukade spatsera inne på gården
framför vedlidret, der räfven stod bunden.
På -dessa kastade mickel särdeles lystna blic-
kar, men bunden som han var hade han ej
synnerligen stor utsigt att få tillfredsställa sin
aptit. Hönsen kände alltför väl till räfven,
sedan den tid han gick lös, och visste länge
att hålla sig utom hugghåll för hans klor. Hur
blida ögonkast han än sände sina utkorade,
hur vänligt och insjudande han än viftade
med svansen — de voro obevekliga. Slutligen
lyckades han dock i sina planer genom an-
vändande af följande list. Han hade nemli-
gen märkt, huru hönsen, för att åtkomma in-
sekter och dylikt, plägad2 sprätta med föt-
terna i marken. Med bakdelen vänd mot går-
den, der hönsen befunno sig, började räfven
på samma sätt arbeta i mullen, så att stickor
och strå rykte långt ut på gården, Emellanåt
låtsade han sig hafva funnit någon godbit, som
han lät sig väl smaka, hvarpå han åter fort-
satte sitt arbete. Detta räfvens beteende väckte
hönsens uppmärksamhet, och en at dem, mer
än de andra nyfiken att se hvad godt mickel
kunde ha att bjuda på, närmade sig i allsköns
oskuld. Som hönan kommit inom lagom håll,
ändrade miekel front och kastade sig öfver
den stackars hönan, hvilkens vidare öden ej
behöfva förtäljas. Händelsen blef genast äpp-
täckt och det vardt stor uppståndelse i lägret
och mycken fråga om att mickel skulle med
lifvet plikta för sitt skälmstycke, I mellertid
nöjde man sig med att han inspärrades inom
lyckta dörrar. Här fann nu mickel det myc-
ket tråkigt. I brist på annan förströelse bör-
jade han, så mycket den långa kedjan tillät,
raka upp på väggarne. Detta blef hans ofärd,
ty en gång hade han hoppat tör högt, så att
ban kommit tvärt öfver en bjelke och befans
om morgonen hängande död, sig sjelf till straff
och andra räfvar till varnagel. Th—n.
FRITT EST tsar FEN