och vissa hastiga rörelser i. rågåkern gåfvo tillkänna, att räfven var der. Tllmarigt framtittande vid en dikeskant och med hviftningar på svansen visande sin belåtenhet, tycktes han mycket väl igenkänna sin husbonde, men så fort denne närmade sig, för att fånga honom, drog han sig genast undan på vederbörligt afstånd. Gick den förre undan, följde räfven efter, men ville på inga vilkor gifva sig fången; dertill hade friheten blifvit honom för kär. Örmsom avancerande, ömsom retirerande, insnärjde han sig dock slutligen med kopplet, som han ännu hade om halsen, i en buske och måste då ge sig på nåd och onåd, Som hans förra värdinna numera uppsagt den oroliga hyresgästen, så fördes mickel åter till staden och blef der inhyst i ett öppet vedlider, der fostermodern och hans gamla lekkamrater, valparne, som oftast helsade på honom och sökte, så godt de kunde, förljufva den fångnes ensliga stunder och trösta honom öfver frihetens förlust. Äfven här skulle han, ehuru fastkedjad vid väggen, utföra ett elakt spratt. Gäårdsegarea eller någon at hans grannar hade, troligen för hönsafvelns upphjelpande i den goda staden, förskaffat sig några stycken utländska höns, som ofta brukade spatsera inne på gården framför vedlidret, der räfven stod bunden. På -dessa kastade mickel särdeles lystna blickar, men bunden som han var hade han ej synnerligen stor utsigt att få tillfredsställa sin aptit. Hönsen kände alltför väl till räfven, sedan den tid han gick lös, och visste länge att hålla sig utom hugghåll för hans klor. Hur blida ögonkast han än sände sina utkorade, hur vänligt och insjudande han än viftade med svansen — de voro obevekliga. Slutligen lyckades han dock i sina planer genom användande af följande list. Han hade nemligen märkt, huru hönsen, för att åtkomma insekter och dylikt, plägad2 sprätta med fötterna i marken. Med bakdelen vänd mot gården, der hönsen befunno sig, började räfven på samma sätt arbeta i mullen, så att stickor och strå rykte långt ut på gården, Emellanåt låtsade han sig hafva funnit någon godbit, som han lät sig väl smaka, hvarpå han åter fortsatte sitt arbete. Detta räfvens beteende väckte hönsens uppmärksamhet, och en at dem, mer än de andra nyfiken att se hvad godt mickel kunde ha att bjuda på, närmade sig i allsköns oskuld. Som hönan kommit inom lagom håll, ändrade miekel front och kastade sig öfver den stackars hönan, hvilkens vidare öden ej behöfva förtäljas. Händelsen blef genast äpptäckt och det vardt stor uppståndelse i lägret och mycken fråga om att mickel skulle med lifvet plikta för sitt skälmstycke, I mellertid nöjde man sig med att han inspärrades inom lyckta dörrar. Här fann nu mickel det mycket tråkigt. I brist på annan förströelse började han, så mycket den långa kedjan tillät, raka upp på väggarne. Detta blef hans ofärd, ty en gång hade han hoppat tör högt, så att ban kommit tvärt öfver en bjelke och befans om morgonen hängande död, sig sjelf till straff och andra räfvar till varnagel. Th—n. FRITT EST tsar FEN