ULBRAUT BYlla la UCNia IUSINUdLIVAB IINULIBUCU af Handelsoch Industritidning på något sätt bevisad. Kan den ej bevisas, står den tills Vidare för den värda tidningens egen räkning. Det är förundransvärdt, att man nödvändigt skall se infernaliska, orena afsigter deri, att ett missionerande sällskap genom en egen åagbåt söker att tå en mera liflig och direkt kommunikation mellan sig och dess i bednaverlden utsända arbetare. Om då dertill kan fogas den fördelen att dess fartyg genom frakter kan insegla kostnaden som vid dylik komunikation måste uppstå, skall man då genast behöfva deri se skäl att påstå, det nämda sällskap gjort sig skyldigt till den vidriga handlingen att med en religiös prägel söka öfverskyla dess inneboende tomhet och ruttenhet. Är icke detta ändå att utan bestämda skäl vara elak? Vi bara tråga! Tidningen säger att fosterlandsstiftelsens missiohärer skola med den tilltänkta ångbåten göra sina lustturer på Afrikas östra kust. Man skall vara bra elak eller okunnig för att skrifva någonting sådant. Ins, vill verkligen icke önska den värda författaren i Handels och Industritidningen att nödgas deltaga i de der angenäma lustresorna i 42 å 46 Celsius i skuggan. Ins. har heller icko förr hört den satsen uttalas, att då statistiken Jär oss, att missionärer pläga gå en snar död till mötes, detta statistiska faktum kunde berättiga oss att anse missionärernas resor såsom lustresort, Handelsoch Industritidningen säger vidare, att våra missionärer i dessa trakter hafva ett mycket dåligt rykte såsom religionslärare. Ing. vill visst icke förneka detta påstående, men fordrar dock att ojäfaktiga bevis måtte företes, som verkligen ådagalägga att missionärerna hatva mycket dåligt rykte. Ins. haricke sett annat vittnesbörd om det der dåliga ryktet än hvad som för någon tid sedan stod att läsa i en tysk tidning, hvari en vetenskapsman säger sig ha påträffat svenska missionärer i Massua, de der skulle hafva förrådt mycken okunnighet, Nu är, som hvar man at årsberiättelser och tidskrifter kan få sig bekant, händelsen den, att vid den omtalte vetenskapsroannens besök i Massua inga svenska missionärer (religionslärare) der voro till finnandos, utan blott några kolonister utgångna från vår sven ska allmoge, osK öm dessa icke kunde stråla såsom några lärdomsljus, må-det billigtvis icke så mycket förundra oss. För öfrigt är det för tidigt att gifva sitt omdöme om missionärernas duglighet eller oduglighet som reli gionslärare, då de genom upprepade olyckshändelser ännu icke kommiti tillfälle att börja sin egentliga mission; utan fått nöja sig med att undervisa några barn och sköta några sjuka samt för öfrigt studera de främmande språken, Handelsoch Industritidningen säger, och detta med rätta, att vi så väl behöfva gömma hvarje sparpennivg och ej onödigtvis bortkasta den. Att säga så bestämdt, att allt som offras på hednamissionen är bortkastadt, är att för råda bristande kunskap både i verldshistorien och missions historien. Månne vi icke hafva skäl att glädja oss deröfvör, att män i 9:de århundradet var nog dåraktig att kasta ut så mycket penningar på skåndinavernas omvindelse till kristendomen? Hvar och en, som opartiskt, utan förut fattade meningar, kastar en. blick på den protestantiska missionen i detta århundrade, måste tvingas att erkänna de3s välsignelser. Det är t, ox, icke femtio år sedan Söderhafvets öar beboddes af vilda menniskoätande folkstammar, hvilka nu, till följd af missionärernas arbete, blifvit civilise rade menniskor. Beträffande för öfrigt de störa summor, som offras åt missionen äro de i sanning rena obetydligheter mot dessa; söm vi offra åt våra laster, nöjen och beqvämligheter. Se här en liten uträkning och jemförelse. Antag att i vårt fattiga land på ett års tid för missionens räkning insamlas genom frivilliga bidrag 100,000 rdr. Om vi då beräkna Sveriges folkmängd till 4 millioner, så kommer på hvarje person två och ett halft (säger 212) öre. Antag vidare, att det i vårt fattiga land på ett år förtäres spritdrycker för cirka 60,000,000 säger sextio millioner rdr, så blir detta på hvarje person en likaledes frivillig utgift under samma tidrymd till ett belopp af femton rdr. Kan man nu utan att få kländer såsom slösare supa upp 15 rdr, bör man icke då äfven utan klander få för missionens. räkning gifva bort 2la öre af denna summa? Hvad jag gifver bort till missionen kan dock möjligen ha någon nytta med sig, men att man i allmänhet mär lika bra utan att förtära spritdrycker, är väl obestridligt. Alltså borde det vara oss angeläget att först på allvar angripa det storå slöseriet, som absolut icke har med sig någon nytta, men ofta omätlig skada, och sedan skall man snart komma till insigt af att uppoffringen för mis sionen icko är det för vårt fattiga land röst ruinerande. Slutligen vill ins. hädna, att han ihgalunda med dessa rader velat försvara stiftelsens alla Handlingar, synnerligen som han långt ifrån känner dess verksamhet i dess helhet. Han har blott velat erinra derom, att denna be synnerliga stiftelse äfven gjordt något godt, som icke får förbises; då man framställer dess dåliga sidor. Något ganska besynnerligt tycker ins, det emellertid vara att fosterlandsstiftelsen klandras från alla möjliga läger. Rationalismen skulle gilla dess verksamhet i frihetens intresse, om den icke vore så ortodox. Fritänkeriet angriper stiftelsen för dess fromleri; de i kyrkligt äfseende ulttaliberäla förma Aanaog Allens TRA La RR