Man har fått svart på hvitt deruppå att
regeringen icke ämnar förelägga nästsamman-
trädande riksdag några vigtigare lagförslag.
Från regeringens sida blir det troligen ej
fråga om annat än att föreslå representatio-
nen något sätt att göra slut på de pennin-
gar som ett par lyckliga år låtit till öfver-
flöd flyta in i skattkammaren.
riksdagens sida blir förnämsta uppgif-
ten att hålia emot anslagsfordringarne, så att
det icke måtte gå 1872 sågom 1856—57:
att staten under en tillfällig rikedom binder
vid sig för all framtid stora årliga utgifter,
hvilka icke är oundgängliga.
Den som vill hjelpa till att skona stats-
verket och följaktligen sin egen kassa från
fortfarande starka åderlåtningar, han må i
dag offra en halftimma på att deltaga i riks-
dagsmannavalet och dervid rösta på
advokatfiskalen O. E, Ljungberg
och
smeden H. Hagerman.
Den, som det icke vill, utan med glädje
ser att hans kontribution framdeles blir ökad
med ytterligare 50 procent (utöfver det
50-procents-tillägg som Dagbladet och Alle-
handa redan skaffat oss på halsen) samt att
tullförhöjningen å det nu så dyra kaffet, äf-
vensom å sockret, blir qvarstående i tull-
taxan, den röste på hr Wallden eller
statsrådet Carlsson. De säga icke nej till
förhöjda statsutgifter, de!
Vi tillåta oss uppmana dem, som i all-
mänhet dela våra åsigter, att icke byta ut
någondera af de kandidater, vi i samråd
med många valmän nämt såsom de spar-
sammaste, mot en arnan kandidat, ty deraf
uppkommer en splittring som blottställer
de sparsamhetsälekande bland valmännen
för äfventyret att få slösare till ombud vid
riksdagen. Sammanhållning är den första !
regeln vid val, ty den är den nödvändigaste.
KSTTTENÄN TILA