nu är ni rädd, att det gamla kunde komma värre igen, om det här blef ostraffadt?4 — Jas — Har ni sökt öfvertala dem?60 — CJag har icke sparat något, som jag trodde kunna hjelpa. — Men det har icke hjelpt? — 4Nejt. — Ja, här gäller det lifvet, som I säger... i dubbel mening lifvet. Nu vet I icke, hvad i skall välja. Ja, ja, det är menniskans historia från dag till dag: skall jag välja det lif, som är död, eller den död, som är lif? Berätta mig allt! Salborg omtalade allt, kort och sannfärdigt. När hon slutat, satt presten tyst och tankfull. Nu hade saken kommit till bottem i honom och vägdes i hans samvete. Efter en lång tystnad frågade han: — Tror i sjelf, att Gud fordrar af er, att iskall anmäla det? — Jag vilie fråga mig för hos er, svarade Salborg nästan ohörbart. — Men tror I det sjelf? — Itt lågmiäldt, men fast ja kom från qvinnan i vrån. Presten gick fram och tillbaka, uppenbarligen i hård strid med sig sjelf. Ofta ville han göra ett steg emot henne; men han vände alltid om igen. Men plötsligt stannade han tätt framför honne, såg henne skarpt i ögonen och sade nästan hårdt: bed Gud trösta er, och gå den väg I tror att han vill!t Det var yxhugget, som fällde BSalborgs sista hopp. Det sista ordet var sagdt,