nu är ni rädd, att det gamla kunde komma
värre igen, om det här blef ostraffadt?4 —
Jas — Har ni sökt öfvertala dem?60 —
CJag har icke sparat något, som jag trodde
kunna hjelpa. — Men det har icke hjelpt?
— 4Nejt. — Ja, här gäller det lifvet, som
I säger... i dubbel mening lifvet. Nu vet
I icke, hvad i skall välja. Ja, ja, det är men-
niskans historia från dag till dag: skall jag
välja det lif, som är död, eller den död, som
är lif? Berätta mig allt!
Salborg omtalade allt, kort och sannfärdigt.
När hon slutat, satt presten tyst och tank-
full. Nu hade saken kommit till bottem i
honom och vägdes i hans samvete. Efter en
lång tystnad frågade han: — Tror i sjelf,
att Gud fordrar af er, att iskall anmäla det?
— Jag vilie fråga mig för hos er, svarade
Salborg nästan ohörbart. — Men tror I det
sjelf? — Itt lågmiäldt, men fast ja kom från
qvinnan i vrån.
Presten gick fram och tillbaka, uppenbar-
ligen i hård strid med sig sjelf. Ofta ville han
göra ett steg emot henne; men han vände all-
tid om igen.
Men plötsligt stannade han tätt framför
honne, såg henne skarpt i ögonen och sade
nästan hårdt: bed Gud trösta er, och gå den
väg I tror att han vill!t
Det var yxhugget, som fällde BSalborgs
sista hopp. Det sista ordet var sagdt,