Det är denna pång hos en grosshandlare
han stiger in, icke derföre att han tror att
grosshandlarne i allmänhet nu för tiden
lefva så, som mnovellförfattare förr pligade
skildra det, utan derföre att han vet att
just denne hr X. har en flärdfull och fåfing
familj, hvarför hans hus kunde tjena som
representant för en riktning som yppar sig
här och der, i större eller mindre mån, inom
alla samhällsklasser.
Magister Knubb stiger således in hos
grosshandlar X. Här brinner gasen i de
eleganta kronorna och livråklädda betjen-
ter kryssa fram med fina förfriskningar,
emellan frackbeklädda kontorister och husets
pyntade damer. Julklapparne hafva nyss
gjort sin rund. Grossören har i dag slagit
på stort, och grossörskan sitter i sin emma,
nästan andfådd af de många loford hvari
hon utgjutit sig öfver sin mans utomordent-
ligt fina smak och oegennyttiga uppoffrin-
gar. Den dyrbaraste servis är hennes och
briljanterade armband och garnityrer dött-
rarnes, för att icke tala om klädningar och
sjalar i alla möjliga mönster. Glädjen stod
högt i tak, men hvari låg sjelfva grunden
till densamma? Månne det var samma glädje
som utbredde sig öfver borgaredöttrarnes
anleten vid åsynen af sina stålbroscher. Nej,
den ena var barnsligt förnuftig, då den an-
dra var enfaldigt öfvermodig och skattade
högst att kunna visa sig oöfverträfflig, i
sina umgängesvänners ögon. Den ena fäster
sig vid glans, då den andra såsom motto för
sin glädje, sätter gåfvans nytta i jemförelse
med den känsla som ledt gifvaren vid valet.
Unge herrn, fjortonårig och gymnasist i fjerde
klassen, som i år först börjat röka cigarr,
ser ej riktigt belåten ut. Nog hade pappa
kunnat kosta på mig en låda äkta Havanna-
cigarrer i stället för de der simpla tioriksda-
lers, tänker han för sig sjelf, ungefär samtidigt
som borgarens lika gamla son hjertligt gladde
sig åt sitt latinska lexikon, ur hvilket han
älskar att med flit och möda få hemta kun-
skapsfrön för lifvet. Grossören sitter i sin
mjuka fåtölj som på nålar, kallt beräknande
hvad allt detta kan komma att gå tilli klin-
gande mynt. Detta hade den arbetsamme
borgaren beräknat på förhand.
tFarväl!t sade gubben Knubb just, i det-
samma som en af de mindre gossarne kom
från barnkammaren springande, med gråten
i halsen och en liten till hälften sönder-
klöst trumma i hand.
Pappa, skrek den lille, den här trum-
man vill jag inte ha, ty portvaktens Calle
har en precis likadan, och mamma har sagt
att vi inte få ha någonting som är likt hans
gaker. — Det sade inte borgarens lille
Gustaf om sina nya ullvantar, oaktadt han
samma dag sett sin mamma ge en tiggar-
gosse ett par likadana, mumlade gubben och
gick.
Nu tog han vägen öfver åt Söder, för att
i Skinnarviken eller Nytorgstrakten görs en
titt in i dessa armodets usla hybblen, der
lasten, nöden och eländet troget räcka hvar-
andra sina händer. I det kyffe der ban blic-
kade in brann en usel lampa, hvars matta
sken belyste en i trasor höljd moder, om-
gifven af flera lika trashöljda barn. Hvar
fanns väl deras fader? Skulle han ocj på
sjelfva julafton vara hemma hos de sina? Nej,
han har för länge sen förgätit dem; oc lef-
ver han, är han måhända invånare på någon
af rikets fästningar. Hafva de väl fått nå-
got med af julglädjen, dessa små? Ja, de
hafva nyss förtärt hvar sitt bröd, som kom-
mit på deras lott vid utdelningen afjulgåf-
vorna till de fattiga. Nu frysa de icke hel-
ler, ty vid spiseln är varmt, sedan de fått
en vedbrasa för moderns sista förtjenst.
Och se, äfven dessa små, fattigare än sparf.
varne under himmelen, le mot hvarandra,
nej, de ront af skratta högt, ty en gammal
väolig katt leker med en kork på golfvet,
och när korken af tassarne kastas högt i
vädret, hafva de roligt. Det är deras jul-
bock; någon sådan med presenter veta de ej
utaf. Frid öfver Eder, gade gubben och
gaf dem en hel riksdaler, den enda han kun-
de undvara, den der förskaffar Er litet för
morgondagen.
Under hemvägen lade han nu dessa erfa-
renheter till de gamla och sade för sig sjelf:
Ödets lotter föllo olika, den ena blef fattig,
dee andra rik — ett fingo vi dock gomen-
samt — hoppet om bättre dagar!
Pn.