hide ne rt RANA RNE re RR
rat (spislar äro för simpla — och vedför-
derfvande nu för tiden), som har den un-
derbara egenskapen att göra ett medelmåt-
tigt kött till den största läckerhet; än till
Theodor Berglund komp., der frun har sett
i Dagens Nyheter att man får köpa Knicke-
bocker för halfva priset — en artikel, som
herrn tror vara något slags toddy. Och
hvart det än bär, så ha vi följt med för ro
skull. Mannen, drypande af svett, tränges
in i ett hörn, nder det lilla frun rxifver upp
och ner i alla kartonger, prutar från 20 till
12, från 5 till 2 rdr och oupphörligen hvi-
skar i mannens öra: Söta gubben, det här
måste jag nödvändigt köpa. Utan att vara
fysionomist, skall ni säkert af den bekla-
gansvärde mannens spasmodiska rörelser sluta
till de Tantaligval han lider och i hans ögon
läsa den gladaste förtjusning, när han efter
1 och 34 tinimes grasserande i den sista
boden slutligen får ta fram sin plånbok,
liqvidera och — äntligen gå.
Se der ett annat par — eskortera dem
min herre! De gå öfver bron, de kasta bara
en flyktig blick åt Tunborg komp:s fina
och välsorterale magasin, som frun lofvar
sig att komma tillbaka till, och hamna hos
hr Carl Öhman på Stora Nygatan. Frun ta-
ger upp en liten nota bortåt 2 fot lång —
3 skålp. risgryn, 2 skålp. kaviar, 1 burk
genap, fikon, dadlar, kastanier m. m. Herrn
smakar på alla möjliga ostar och frun pro-
berar med nageln alla smörsorterna. Bådas
smak blir slutligen tillfredsställd och de gå,
för att på hemvägen... nej, det bär icke af
hemåt ännu, ty frun får lust till någonting
godt på hr Sundbergs dame-kafå vid Jern-
torget, och sedan paret der tillbragt en an-
genäm stund, öfvertalar herrn å sin sida
frun att gå ännu en liten bit längre och
köpa några nhyttiga och bastanta hushålls-
saker i hr Julius Slöörs stora jernkramhan-
del. Det är mycket troligt, att mannen vid
hemkomsten granskar räkningen och puttrar
om onödiga uppköp, men det är bestämdt
säkert att frun tar illa vid sig och förkla-
rar högtidligt att mat är någonting, som
man alltid måste Aa, och att han för resten
inte alls förstår det der, och att det enda
onödiga var. att gå in på schweizeriet —
men se det kunna herrarne då aldrig låta bli!
Återigen ett par — men ett par med 3
A 4 bihang, små 7-åriga fröknar hand i hand
med ett par 12-åriga kavaljerer, gravitetiskt
marscherande framför pappa och mamma.
Af småherrskapets högljudda konversation
kan ni lätteligen urskilja orden: julaftont,
Cjulbocken och CJacobson.
Jacobson, — aha! målet. för familjens
vandring! De inträda också verkligen i
leksaksfabrikantens nyinredda lokal vid
Drottninggatan och ni blir vittne till scener,
lika komiska som tilltalande ert hjerta, då
ni ser de ungas förtjusning vid anblicken
af alla dessa förföriska saker och hör deras
bedjande: Söta pappa, söta mamma, köp
det der. Herr Jacobsons leksaker äro äf-
ven 8å smakfulla och roande, att jemväl
äldre - personer måste beundra dem; och
eburt pappa naturligtvis bara mumlar om
4skräpt och CNärnbergerkramt, så har han
icke desto mindre en ansenlig börda med sig,
när herrskapet, trots de ungas protester,
anträder hemfärden.
Men vi hafva redan sysselsatt oss allde-
les för mycket med familjerna för denna
gång. Låtom oss för omvexlings skull upp-
söka någon enstaka vandrare, men dessför-
innan klämma in i ögonvrån den der under-
bara lorgnetten, som eger förmågan att
meddela oss andras hemligaste tankar; ty
gäkerligen hafva vi ej nog tur att träffa på
någon individ, som talar för sig sjelf. Se
der ha vi det sökta: exemplaret, en ung
man, stående framför ett upplyst butikfön-
ster och med en viss bitterhet betraktande de
eleganta varorna och den lifliga affärsverk-
samheten derinom. Det gör honom ondt;
att inte äfven han liksom de-andre kan be-
reda sig till den stundande glädjefesten och
förskaffa de sina den visserligen ytliga, men
likväl så begärliga njutning, som ligger i
dessa häfdvunna gåfvor och i denna lilla
vyällefnad, som man har så svårt att försaka
under dessa högtidsdagar. Zn tår — men
nej, vi skola inte bli sentimentala, det är
inte modernt numera... Vi gå ifrån den der
herrn — och skola inte ens nämna ett ord
om den der lilla-trasiga fickan, som -skälf-
vande af köld nu firar sin julafton med att
kasta en förstulen blick på allt grannt och
dyrbart, som omge henne.
Jag klipper hellre genast af mitt ämne,
så mycket förståndigåre som redaktörens
gax säkerligen eljest komme att klippa af
min SjulveckaX i händelse den blefve för lång
— och jag för öfrigt villigt erkänner, att
just här i samma nummer finnes en mängd
ka a RR AN rg STD CE LIRSSURIE SPE. BYSEN Sd BIR