ben skrattande; tro ni, att jag skulle sitta här i skogen som en träbock utan whisky? Nej, det kan då aldrig komma i fråga. Sehär, tagen er nu en dugtig klunk, det skall göra er båda godt, och när äfventyret är förbi — jag hör det nog härifrån — så kommer. jag till er och ger er mera. Härpå hemtade han ur stugan ett krus och en bägare af bleck, som han fyllde till hälften, och räckte först åt engelsmannen. — Jag tackar er, sade Ralfson, men jag är ingen vän af spirituösa drycker. — Inte heller jag, svarade den gamle med ett godmodigt leende; jag tål ej se whisky i bägaren, derför blundar jag, öppnar munnen och häller i mig alltsammans, så att bägaren blir tom igen, ty sin fiende bör man ju söka tillintetgöra. Alltså, främling,-krusa nu inte längre... tro mig, det här skall göra er godt. Hvem vet, om ni någonsin mera får dricka af denna vara; det är äkta Monongahela, skall jag säga. Drycken bjöds vår vän på ett så välvilligt sätt att ham icke ansåg sig vidare kunna vägra att smaka derpå. Han tog bägaren och drack en klunk, men resten lemnade han tillbaka. Den gamle Bentley log. -— Ni har bara läppjat derpå som en jungfru, sade han med en blick på bägarens återstående innehåll; en sparf skulle ha gjort större skada. Nåå, Bill, hur är det? Ni förgmår väl inte Guds lån?