men den andra att blifva sämre, hvilket så-
vida icke något, man kan gerna säga under-
verk inträffar, måste fortfara hela hans lif.
Orättvist att menniskan således icke blir be-
dömd efter sitt eget värde, utan efter hvad
hennes fader varit, eller efter de rikedomar
hon eger. Orättvist att en minoritet af Sve-
riges befolkning skall utse representanter,
hvilka skola stifta lagar som hela folket måste
lyda, skola bestämma skatter, direkta och in-
direkta, hvilka äfven de orepresenterade må-
ste betala.
Det skulle blifva för vidlyftigt att här be-
skrifva huru orättvist dessa skatter användas,
utan jag vill i stället yttra några ord om huru
de utkräfvas. Betraktar man svenska stats-
verkets inkomster, så fioner man att största
delen deraf består af indirekta skatter, hvar-
till den fattige får betala lika mycket som den
rike och kanhända mera, emedan dessa skat-
ter ärg lagda på de artiklar, hvilka. särskildt
för den fattigare delen af befolkningen äro nöd-
vändighetsvaror. Naturligtvis få vi äfven be-
tala direkta skatter. Vi hafva således i pro-
portion större skyldigheter än de rike.
Men rättigheter? Ja! tordra vi sådana, då
svarar Allehanda att den frågan är väckt
i otid. John Bright yttrade en gång vid ett
folkmöte i England: Om vi — det vill säga
engelska folket — icke få rättvisa, så kan vi
taga oss. Jag tror att om folket icke fått
och icke tagit sig rättvisa om 50 å 100 år
härefter, så skola äfven då de konservativa
tidningarne svara på folkets fordran: den frå-
gan är väckt i otid. Är det Allehandas
mening att tiden då först är ione, när hvarje
person kan uppskattas till 800 rdrs inkomst
för år? Ja, då blir det bestämdt icke i
denna kungens tid, ty såsom det nu är måste
de rika blitva ännu rikare och de fattiga om
möjligt ännu fattigare.
Är det Allehandas tanke att vi skall
vänta till folkupplysningen blifver mera all-
män, då kan jag icke förstå, hvarföre det
icke kommer i fråga äfven nu, att den som
skall hafva rösträtt måste hafva uppnått en
viss grad af bildning, men derom fordras jv.
icke något bevis när valsedeln lemnas. Jitt
par gossar på lasmdet t. ex. uppväxa under helt
och hållet samma förhållanden. Båda gå i
samma skola. Båda få lära lika mycket, eller
kanhända rättare lika litet o. s. v. Men, blifna
män, får den ene ärfva ett torp och den an-
dre ett större hemman. Nu vill jag påstå att
torparen har lika mycket reda på ställaingar
och förhållanden som hemmansegaren, men för
det att han är bara torpare så har han icke ett
ord att säga i fråga om statens eller kommu-
nens angelägenheter. Hemmansegaren deremot
har såväl kommunal- som politisk rösträtt, och
som han är ganska rik har han stora utsigter
att en vacker dag blifva riksdagsman. Att
förhållandet är likadant i städerna tror jag
mig icke behöfva nämna.
Jaga slutar med att citera ett yttrande af
Jöns Pehrsson, som jag hörde i andra kamma-
en för några år sedan. Ett af kammarens
Ivickhufvuden yttrade under öfverläggning om
len kommunala rösträtten, att han icke kunde
örstå huru det skulle blifva om en fader som
ar flera söner skulle få en röst för hvarje
on, men fick till svar af Jöns Persson, att
let icke var meningen att fadern skulle rösta
ör sina söner, utan att de skulle rösta för sig
jelfva: men om det än blefve så att fadern
ioge en röst för hvarje son, så vore det ändå
ättre än som det nu är, att han har så många
öster som han är rik till, eller en röst för
varje oxe han eger. Gustaf S.,
arbetare.