Fä a kTE EN EPELFUPEPETELPORGERESE Samnsagor af WW. (Vi taga oss friheten anföra ett par af do älskliga sagorna ur en till julen utkommen bok för gammal och ung med titeln: I skogen. Det prof af dess innehåll, som här nedan anföres, lär öfvertyga tidningens läsare om riktigheten af det bifall, som i ett föregående nummer egnades nämnda skrift.) Ekorren. Det var en gång en ekorre, som många finnas väl dett; — han bodde i en vacker skog. Hans hus var bygdt i en ung gran, och en beqväm trappa var inrättad i trädets grenar, och här kilade ekorren upp och ned med ljudlösa steg och sin bruna parasoll : och besörjde hushållssysslorna för sig och sin familj. Den lilla kloka ekorren bordo förstå bättre än att välja ett träd med sådana beqväma trappor, dem elaka pojkar så lätt kunde klättra upp på och plundra hans bo. Hade han vågat fråga örnen om råd, eller om han gifvit akt på örnens beteende, så hade han väl liksom denna kloka fågel ! bygt sitt bo i toppen af en gran, så högt uppqvistad, att inga gossben kunde nå ens nedersta trappsteget. En dag hade han emelI lertid sport af staren, gom vet allt nytt och ; pratar gerna, att det på andra sidan vattnet j fanns en stor poppel med galläplen på; som I veten, innehålla dessa galläplen en mängd små larfver, som ekorrar mycket tycka om ; nu menade staren att ekorren borde hemta i den läckra frukten hem till sina små; detta fann ekorren ganska riktigt; han tvättade och putsade sig derför, kammade sin svans, men brydde sig icke om att stänga dörren till sitt hus, emedan det var lugnt väder, annars brukar han sätta en hötapp i dörröppringen, när vädret ligger på. Sedan han rustat sig i ordning, spatserade han utför sina gröna trappor ned till stranden; här sökte ban sig en barkbit, satte sig derpå och seglade utåt vattnet; resan gick mycket fort, ty han hade satt upp storseglet, nemligen sin yfviga svans, som fångade in vinden, och så gled barkskeppet raskt framåt. Under vägen tänkte han: det är allt nödigt att mina ungar få någonting att gnaga på, annars växa tänderna så förfärligt på dem, att de slutligen icke kunna hålla tillhopa munnen, stackare små! Emellertid nådde han snart andra stranden. Han fann ganska riktigt poppeln och klättrade behändigt upp deruti, ehuru trapporna voro mindre beqväma än de som förde till hans eget boställe. Han plockade och plockade och lade i hög en så stor mängd äplen, som han trodde båten kunde rymma; men bäst han sitter der och fnaskar, blir luften med ens så förändrad; det blir så underligt rödt omkring honom — han, som sjelf smackar, knastrar och knaprar, hade icke straxt märkt huru det sprakade och brakade i trädtopparne på andra sidan vattnet; men nu lyssnade han och koxade åt alla håll — han kunde icke begripa huru det var fatt. Med ens märker han ett rödt sken, det fladdrar högt upp, det vrider sin glödande tunga allt bredare och högre öfver skogstopparne, som försvinna i svarta rökhvirflar. Hans lilla hjerta började klappa — han tappade alla äplena och klättrade skyndsamt ned ur trädet, tio trappor i språnget, ilade mot stranden, kastade sig i båten och styrde åt andra sidan ; men som han hade motvind kunde han icke begagna seglet, och han förstod sig inte på kryssning, stackars liten. Ändtligen är han då lyckligt öfver; nu tar han sin mun full af vatten och störtar hem till sina små; — men hvar är hemmet . .. hvar de små? — hela skogen är ett vidsträckt, böljande eldhaf. Han sprutar vattnet midt i lågorna, och då det icke hjelper, ilar han tillbaka till bäcken för att hemta mera, och så sprutar han igen, men ack, det förslår icke det minsta; det fräste icke en gång, när vattendroppen yrde kring hans lilla nos. Det förstod han ej, den lilla kärleksfulla, modiga ekorren ; han bara tänkte på sina små, derför sprang han gång på gång i allt vildare ångest mellan elden och vattnet, tills slutligen hans lilla hjerta brast och sä fick han dö tillsammans med de små ekorrungarne i granboet. Dalbarnen. Det var en gång en gosse: och en flicka från Dalarne, Bom voro ute på vandring; så kommo de till en stuga. Kära mor, sade gossen, gif mig litet mat, för jag är så hungrig!4 CJag me hä ungrigt, sade den lilla kullan, för hon hette Ästri. Så fingo de mat af bondmor, och gossen gaf henne knappnålar och synålar, som han hadeien flaska, för gossen hette Liss Jan. Sedan de ätit och druckit, satte de sig vid spisen och tände sina pipor. Katten satt bredvid och såg på, för den han hette Tyki. Liss Jan rökte af alla krafter, så att det hvirflade omkring i stugan; slutligen började han att röka katten under nosen. Misse slickade sig om skägget med sin hvassa tunga, sväljde och sväljde och ruskade på hufvudet, ty det qvalde honom förskräckligt. Efter hand blef : han så yr, att han trillada ned från spis-! hällen i golfvet; då vardt den lilla kullan så rädd, att hon höll på att falla af stolen och i golfvet hon med; men hon tyckte det var bäst att bära ut djuret i fria luften, och så gjorde hon; men misso vände ut och in på ögonen, hängde på hufvudet och ställde sis som vore han död. Flickan knöt af sitt