rw
och förklarade att hon hädanefter aldrig skulle
bära annat än sammet och siden.
— Hå tusan!
— O-.h derpå började hon sjunga och dansa;
tills damerna ändtligen, då de fått skratta så
mycket de ville, beklagade sig och gjorde an-
cpråk på att få sofva i fred.
— Så besynnerligt!... Dansade hon all-
deles ensam?
Den af herrarne, som berättat allt detta,
hade nu händelsevis kommit att vända sig om
och dervid mött Ralfsons blick, som var fästad
på honom — Ralfson kände han icke alls, och
denne kunde ju vara den unga qvinnans följe-
slagare; också hviskade han sakta några ord
till sin granne, hvilka synbarligen icke inne-
höllo något direkt svar på dennes fråga, ty
äfven hen vände om hufvudet och säg på
Ralfson.
Vår engelman aflägsnade sig; han styrde
sina steg direkte in i salongen. Hvad han
hört gick omkring i hufvudet på honom; men
det tillskyndade honom just inga bekymmer;
ty att Jenny hittat på någon historia, för att
ursäkta sitt uppträdande ombord i en så ovan-
lig drägt, fann han naturligt — om hon också
dervid icke fallit på någon riktig lycklig id.
Hvad visste väl skogens enfaldiga dotter om
samfundslifvet och civiliseradt folzs opinioner!
Och hon skulle ha dansat? Det var bestimdt
en osanning. Berättaren måste ha öfverdrit-
vit. Att hon kände sig glad öfver att ha