rw och förklarade att hon hädanefter aldrig skulle bära annat än sammet och siden. — Hå tusan! — O-.h derpå började hon sjunga och dansa; tills damerna ändtligen, då de fått skratta så mycket de ville, beklagade sig och gjorde ancpråk på att få sofva i fred. — Så besynnerligt!... Dansade hon alldeles ensam? Den af herrarne, som berättat allt detta, hade nu händelsevis kommit att vända sig om och dervid mött Ralfsons blick, som var fästad på honom — Ralfson kände han icke alls, och denne kunde ju vara den unga qvinnans följeslagare; också hviskade han sakta några ord till sin granne, hvilka synbarligen icke innehöllo något direkt svar på dennes fråga, ty äfven hen vände om hufvudet och säg på Ralfson. Vår engelman aflägsnade sig; han styrde sina steg direkte in i salongen. Hvad han hört gick omkring i hufvudet på honom; men det tillskyndade honom just inga bekymmer; ty att Jenny hittat på någon historia, för att ursäkta sitt uppträdande ombord i en så ovanlig drägt, fann han naturligt — om hon också dervid icke fallit på någon riktig lycklig id. Hvad visste väl skogens enfaldiga dotter om samfundslifvet och civiliseradt folzs opinioner! Och hon skulle ha dansat? Det var bestimdt en osanning. Berättaren måste ha öfverdritvit. Att hon kände sig glad öfver att ha