AS dröjt sig i land och blifvit qvarlemnad. Han hade emellertid naturligtvis redan erlagt sin afgift och fick nu skylla sig sjelf, när han icke passade på i rättan tid. Och för öfrigt — det var troligen icke ens en salongspassagerare, men för en af dem som blott betalt däcksplats, kunde det visst aldrig komma i fråga att kaptenen onödigtvis brände någon ved, — HWannolikt en passagerare, som glömt sig qvar i land, sade styrmannen, i det han trädde fram till honom. De ge tecken att vi skola vända om. — HBannolikt, herr Boots, svarade kaptenen lugnt. — Skola vi ej vända? — Nej, för all del tänk inte derpå... Ni ringde ju ordentligt? — Ja, det är naturligt. — Well! go ahead! Det blef icke vidare något tal om att vända, och ett par minuter sednare var fartyget redan ett godt stycke från gubben Johns boning samt hade försvunnit bakom en framskjutande udde. Det var icke mera någon möjlighet för dem som befunno sig i land att följa efter fyktingarne.