AS
dröjt sig i land och blifvit qvarlemnad. Han
hade emellertid naturligtvis redan erlagt sin
afgift och fick nu skylla sig sjelf, när han
icke passade på i rättan tid. Och för öfrigt —
det var troligen icke ens en salongspassa-
gerare, men för en af dem som blott betalt
däcksplats, kunde det visst aldrig komma i
fråga att kaptenen onödigtvis brände någon ved,
— HWannolikt en passagerare, som glömt sig
qvar i land, sade styrmannen, i det han trädde
fram till honom. De ge tecken att vi skola
vända om.
— HBannolikt, herr Boots, svarade kaptenen
lugnt.
— Skola vi ej vända?
— Nej, för all del tänk inte derpå... Ni
ringde ju ordentligt?
— Ja, det är naturligt.
— Well! go ahead!
Det blef icke vidare något tal om att vända,
och ett par minuter sednare var fartyget re-
dan ett godt stycke från gubben Johns bo-
ning samt hade försvunnit bakom en fram-
skjutande udde. Det var icke mera någon
möjlighet för dem som befunno sig i land att
följa efter fyktingarne.