ss a a tt (Ur Kristianstads Athenzums handskrifna tidning.) Tilläfventyrs torde det intressera någon af Athenscums läsare att veta, huru det bland allmogen tillgick vid ett och annat högtidligt tillfälle för några tiotal af år sedan. Jm stor del af Skånes bönder lydde då under de stora godsen; gårdarne lågo ej som nu spridde, utan bildade hvad man då kallade byhem. Hvarje sådant utgjorde ett litet samhälle för sig, som styrdes af åldermannen, och i familjen var ett visst patriarkaliskt förhållande rådande; husfadern kallades kära far, hans äkta hälft kära mor, och tjenarne hade nästan lika stora rättigheter som barnen i huset. Men med dessa allmänna drag sammanhängde äfven en mängd seder och bruk, hvilka nu äro på väg att försvinna, och de tillfällen, då dessa tydligast trädde i dagen, voro de stora högtiderna. Derför har jag äfven från en af dessa valt ämnet för min skildring: ett julkalas på skånska slättbygden. Bjudningen var i dubbel betydelse kalasets ioledning. På grund härat måste vi ock börja med att skildra henne. Hon tillgick så, att en af sönerna på stället eller, om en sådan ej fans, äldste drängen fick på sin lott att å fars och mors vägnar inbjuda de utsedda gästerna. Tidigt om morgonen, den dag bjudningen skulle försiggå, påtog bjudaren sina helgdagskläder och begaf sig åstad. På hvarje ställe, dit han kom, trakterades han med mat och bränvin; och det fordrades verkligen en äkta skånsk bonddrängs förmåga att äta och en svensks förmåga att supa för att stå ut den dagen så pass, att han ej, då qvällen kom, på alla fyra undersökte landsvägsgropar och andra fördjupningar. Skulle han efter verktäld rund råkat bli allt för svag i knäna, hade man den artigheten att forsla honom hem. Bodde någon af de blifvande gästerna långt borta, fick: Sbjudaren på hästryggen bege sig dit, och ej sällan inträffade det, att hästen kom hem före ryttaren. Nägra dagar efter bjudningen skulle kalaset försiggå. Redan tidigt på morgonen denna dag var den största liflighet rådande i gästabudsgården. På stället hade allt blifvit — om icke stäldt i ordning — så åtminstone åsido. Den ena pigan kom till gården och aflägsnade sig efter den andra. Dessa medförde, hvad man kallar förning, som bestod i ett ämbar mjölk, en väldig så kallad smörkopp med rågadt innehåll samt ett par höns — slagtade förstås — eller annat sofvel, allt efter som huset förmådde; om från något ställe sändes en fet gås, var det alldeles förträffligt. Klockan 8 voro merendels alla förningarna anlända, och med öfvad blick granskade nu. matmor det inkomna förrådet. På hennes utslag berodde, huru många höns, änder eller gäss som skulle mista lifvet. Den, som ej med egna ögon åsett tillrustningarna till ett sådant kalas, kan svårligen göra sig en löreställning om den myckenhet mat, som tillreddes och förtärdes. Mot kl. 11 började gästerna komva. Far i huset intog nu sin plats vid öfre bordsändan; der gatt han med en väldig bränvinskantin framför sig på bordet, och under det han afvaktade gästernas ankomst, tog han sig då och då en styrketår af flaskan. Om mor i huset gjorde invändningar, förklarade han helt nuivt, att det blott var profvaren. Imellertid var gubben i det förträffligaste lynne, när gästerna började anlända. Desse mottogos af mor och döttrarne i huset och intördes strax i familjens enda men rymliga stuga. Den qvinliga delen af dem tog plats kring jernugnen, och många af dem började genast kasta längtansfulla blickar till en sotig kaffekittel, som stod puttrande på densamma. De manliga gästerna närmade sig värden, som för dem genast bade välkomstsupen tillreds. Ändtligen voro alla gästerna samlade, och mor i huset började att tappa af kaffekittelns innehåll, som nu vederhbörligen undersöktes af gummorna, i det de tömde den ena koppen efter den andra, fastän de för hvarje kopp på heder och samvete försäkrade, att de ej orkade med mera. Sällskapet företedde nu en egen anblick! bränvinsflaskan vandrade oupphörligt kring bland gubbarne, som började bli allt mera upprymde. Gummorna svettades och pustade ännu med kaffekoppen i hand, något, som ej hindrade dem från att meddela hvarandra alla de märkvärdiga ting, som blott för gummor hafva något värde. De unga jäntorna spelade stumma, nöpo i förklädssnibbarne och sågo gudsnådliga ut, och för att äfven tala om de unge männen, hade desse under tiden alla slags KA KU 2 on PAT.