ss a a tt
(Ur Kristianstads Athenzums handskrifna
tidning.)
Tilläfventyrs torde det intressera någon af
Athenscums läsare att veta, huru det bland
allmogen tillgick vid ett och annat högtidligt
tillfälle för några tiotal af år sedan. Jm stor
del af Skånes bönder lydde då under de stora
godsen; gårdarne lågo ej som nu spridde,
utan bildade hvad man då kallade byhem.
Hvarje sådant utgjorde ett litet samhälle för
sig, som styrdes af åldermannen, och i famil-
jen var ett visst patriarkaliskt förhållande rå-
dande; husfadern kallades kära far, hans
äkta hälft kära mor, och tjenarne hade nä-
stan lika stora rättigheter som barnen i huset.
Men med dessa allmänna drag samman-
hängde äfven en mängd seder och bruk,
hvilka nu äro på väg att försvinna, och de
tillfällen, då dessa tydligast trädde i dagen,
voro de stora högtiderna. Derför har jag äf-
ven från en af dessa valt ämnet för min skil-
dring: ett julkalas på skånska slättbygden.
Bjudningen var i dubbel betydelse kalasets
ioledning. På grund härat måste vi ock börja
med att skildra henne. Hon tillgick så, att
en af sönerna på stället eller, om en sådan
ej fans, äldste drängen fick på sin lott att
å fars och mors vägnar inbjuda de utsedda
gästerna. Tidigt om morgonen, den dag bjud-
ningen skulle försiggå, påtog bjudaren sina
helgdagskläder och begaf sig åstad. På hvarje
ställe, dit han kom, trakterades han med mat
och bränvin; och det fordrades verkligen en äkta
skånsk bonddrängs förmåga att äta och en
svensks förmåga att supa för att stå ut den dagen
så pass, att han ej, då qvällen kom, på alla fyra
undersökte landsvägsgropar och andra för-
djupningar. Skulle han efter verktäld rund
råkat bli allt för svag i knäna, hade man den
artigheten att forsla honom hem. Bodde nå-
gon af de blifvande gästerna långt borta, fick:
Sbjudaren på hästryggen bege sig dit, och ej
sällan inträffade det, att hästen kom hem före
ryttaren.
Nägra dagar efter bjudningen skulle kalaset
försiggå. Redan tidigt på morgonen denna
dag var den största liflighet rådande i gästa-
budsgården. På stället hade allt blifvit — om
icke stäldt i ordning — så åtminstone åsido.
Den ena pigan kom till gården och aflägsnade
sig efter den andra. Dessa medförde, hvad
man kallar förning, som bestod i ett ämbar
mjölk, en väldig så kallad smörkopp med rå-
gadt innehåll samt ett par höns — slagtade
förstås — eller annat sofvel, allt efter som
huset förmådde; om från något ställe sändes
en fet gås, var det alldeles förträffligt. Kloc-
kan 8 voro merendels alla förningarna an-
lända, och med öfvad blick granskade nu.
matmor det inkomna förrådet. På hennes ut-
slag berodde, huru många höns, änder eller
gäss som skulle mista lifvet. Den, som ej
med egna ögon åsett tillrustningarna till ett
sådant kalas, kan svårligen göra sig en löre-
ställning om den myckenhet mat, som tillred-
des och förtärdes.
Mot kl. 11 började gästerna komva. Far i
huset intog nu sin plats vid öfre bordsändan;
der gatt han med en väldig bränvinskantin
framför sig på bordet, och under det han
afvaktade gästernas ankomst, tog han sig då
och då en styrketår af flaskan. Om mor i
huset gjorde invändningar, förklarade han helt
nuivt, att det blott var profvaren. Imeller-
tid var gubben i det förträffligaste lynne, när
gästerna började anlända. Desse mottogos af
mor och döttrarne i huset och intördes strax
i familjens enda men rymliga stuga. Den
qvinliga delen af dem tog plats kring jern-
ugnen, och många af dem började genast ka-
sta längtansfulla blickar till en sotig kaffekit-
tel, som stod puttrande på densamma. De
manliga gästerna närmade sig värden, som för
dem genast bade välkomstsupen tillreds.
Ändtligen voro alla gästerna samlade, och
mor i huset började att tappa af kaffekittelns
innehåll, som nu vederhbörligen undersöktes af
gummorna, i det de tömde den ena koppen efter
den andra, fastän de för hvarje kopp på heder
och samvete försäkrade, att de ej orkade med
mera. Sällskapet företedde nu en egen anblick!
bränvinsflaskan vandrade oupphörligt kring
bland gubbarne, som började bli allt mera
upprymde. Gummorna svettades och pustade
ännu med kaffekoppen i hand, något, som ej
hindrade dem från att meddela hvarandra alla
de märkvärdiga ting, som blott för gummor
hafva något värde. De unga jäntorna spelade
stumma, nöpo i förklädssnibbarne och sågo
gudsnådliga ut, och för att äfven tala om de
unge männen, hade desse under tiden alla slags
KA KU
2 on PAT.