Anmälan. En svala i december! Jag medger att det är något ovanligt, något väl sent, och tål gerna att andra säga detsamma; värre vore om man funne henne ha kommit för tidigt. I alla händelser vågar hon höja vingen till flygt, öfvertygad att för henne väl också finnes ett söder, och som ett sådant räknar hon hvarje vänlig takås, der man vill unna henne några stunders gästfrihet, hvarje hjerta, som vill kännas vid henne. Då man beslutat sig för att utgifva en tidning, är det klart, att man önskar henne all möjlig framgång och många prenumeranter; men för att vinna dessa förmåner, fordras, utom (som man plägar utlofva) ett sakrikt och valdt innehåll, äfven ett namn, som i någon mån antyder tidningens karaktär: deraf min lilla tidnings namn Svalan. Den som på en gång älskar att kretsa omkring litet hvarstädes och ändå beständigt längtar tillbaka till boet; den som älskar att qvittra om hvad skönt och godt han sett under vägen, liknar en svala, ty så gör hon. Så kommer äfven tidningen Svalan att göra. Hon tänker flyga ut kring land och stad, hemma och borta, blicka som hastigast in i konstens salar, slå några vingslag under Thalias takås, hacka med sin näbb i yttersta randen af politikens brultpudding, inandas doften af glädjens blomster, — men äfven ha ett öppet öra för allvarets ton, för att sedan med sina minnens skörd qvittrande styra sin flygt mot -— icke eget bo, utan andras; och häri består egentliga olikheten mellan en verklig svala och min lilla tidning, ty, som man vet, måste vid hvarje liknelse minst en olikhet förefinnas. Illustre lär tidningen icke bli; illustrerad som oftast, fast utan anspråk på täflan med rikare utrustade syskon, omvexlande och glad så vidt hon förmår, och hvad stora namn beträffar, utlofvar hon intet, men hoppas deremot kunna bjuda något. Närmare bestämma sin blifvande verksamhet kan hon icke — hvem vet dessutom hvad en svala kan finna på sin väg! Må man taga i skärskådande ) profnumret, som ju alltid lemnar någon ledning, och för resten emottaga henne på god tro — hon skall bjuda till att icke svika den! Stockholm d. 11 december 1871. T avm