bor minsann inte vara nägon latt sak att
uppställa axiomer! Icke desto mindre har
jag föresatt mig att göra ett försök, men jag
erkänner öppet att orsaken är den, att äfven
jag läst Dagens Nyheter och deri hittat
min id6. Ja, jag — lika såväl som kvar
och en af er, mitt herrskap — har så fort
jag vaknat fattat dagens nummer och med
precist samma intresse som ni studerat —
taxeringslängden!
Med hvilken begärlighet ha vi ej följt
dessa bekanta cch obekanta namn, dessa
mystiska siffertal — menniskovärdets grad-
mätare.
Huru ofta ha vi ej utropat ett sakta:
Åh, är det möjligt! då pekfingret stannat
vid något 20-, 50 eller 100,000-tal! Huru
ofta ha vi ej med ömkan skakat på hufvu-
det, då vi upptäckt ett namn, förut rikt och
ansedt, nu taxeradt till endast några få tu-
sen! Huru ofta ha vi ej förtrytsamt bitit oss
i läppen, då vi upptäckt en 50—60,000 efter
ett namn, hvars egare i går heligt bedyrade
att han vore fattig som en kyrkråtta, då
vi händelsevis behöfde låna några riksdaler
af honom — för att inte tala om huru vi
föraktfullt rynkat på näsan åt alla namn —
som inte stått der. Ja, tro mig, vi ha alla,
och det med stort intresse och förnöjelse
läst Dagens Nyheter under denna tid; ty
sådan är verlden att, näst kärleken, som nu
en gång för alla är proklamerad såsom det
intressantaste af allt, intresset för hvar och
ens myntvärde intager — ja, jag tror väl
— andra rummet.
Och i sammanhang härmed tager jag mig
friheten uppställa mitt axiom:
Det nödvändigaste af allt här i verlden är
— pengar!
Pengar! I, allsmäktige små guldhögar, som
bygga jordiska paradis och öppna kärlekens
och vänskapens förlåt, I, frasande sedlar,
I, klingande mynt, hvar finna den talisman,
som liksom I skyddar från alla lifvets um-
bäranden och vedermödor? Det är sant, att
I kunnen sprida lika mycken förödelse som
lycka, men I ären nödvändiga för oss...
ja, bestämdt det nödvändigaste af allt.
Och på hvad sätt komma vi väl i åtnju-
tande af er? Jo, först och främst fins ett
mycket beqvämt, men tyvärr icke så lätt
verkställbart sätt: det nemligen att låta sig
födas af rika föräldrar eller ha en onkel i
Kalifornien eller någon rik moster på Supp-
hällningen. Är inte det händelsen, så går
det an att arbeta. Kasta bara en blick på
taxeringslängden! Man behöfver bara välja
sig en bana! Skomakare, skräddare, slag-
tare, minuthandlare förtjena ända till 15—
20,000 rdr om året, statsräder och genera-
ler litet mindre, läkare och apotekare ändå
litet mindre och artister, löjtnanter och kam-
marskrifvare minst. Som sagdt, man be-
höfver bara välja — och är man då hän-
delsevis född med segerhufva eller egace af
Clyckans galoscherX, så får man möjligen
en syssla — hoc est pengar!
Nu är det emellertid ett lika bedröfligt
som konstant faktum, att man behöfver en
ej så ringa portion af nämda vara för att
först och främst kunna uppehålla och veder-
börligen ansa sin jordiska stofthydda och,
för det andra värdigt kunna presentera
henne på den stora verldsmarknaden. Dessa
tvenne saker äro absolut nödvändiga för
hvar och en, som haft förmånen avt bli en
medlem af det stora menniskoslägtet; och
som enda medlet att ernå dem heter —
pengar, så böra vi ju vara ense om att de
spela en ganska rigtig roll vis-å-vis vår
tillvaro. s
Men inte kunna väl vi — skapelsens
mästerstyckenX — vara belåtna med att
helt rätt och slätt inte ha någon annan
njutning af lifvet än dan att kunna uppe-
hålla detsamma.
Vi böra väl också ega fordra att få se
oss omkring litet här i verlden och inte
hela lifvet igenom ligga som ostran i sitt
skal? Ja, gudbevars — men dertill fordras
pengar. Vi hafva särdeles stora anlag för
att sällskapa med våra medbröder och vi
söka så gerna bekantskaper och fordra att
de skola sätta värde på våra goda egenska-
per — ja, som sagdt — det går för sig om
man här pengar! Och vi, som stå så högt
i skapelsens kedja, tro oss naturligtvis ha
fullkomlig rätt att väcka och emottaga kär-
lek, att gifva och njuta af vänskapen —
misstag! I de allra festa fall gör man
klokast i att först tänka efter ora man har
råd dertill. Den som inte har pengar hår
en black kring foten, som nödgar honom
stanna då han vill gå, en kafle i munnen,
som tvingar honom tiga då han vill tala,
och klåfvar på sina händer, som hindra ho-
nom förskaffa sig det ban behöfver. I bä-
sta fall anses han för en nolla, men i de
allra festa för en odugling, Nu vill natur-
ligtvis insen menniska höra kos oo