dare skjutspojken — och så voro både ma-
gister och koffert installerade.
Studentens aningar besannades. Sällskaps-
lifvet hade för honom sina törnen. Han
satte sig när han borde stå och stod när
han borde sitta, rodnade när han tilltalades
och stammade när han skulle svara. Fri-
herrinnans frasande sidenklädning gjorde ho-
nom hufvudyr, och baronens högljudda och
tvärsäkra yttranden i alla ämnen betogo ho-
nom sjelf mod att yttra sig i något, oak-
tadt han ingalunda fann den förres åsigter
ofelbara. Middagsbordet med sitt glänsande
silfver, sina långabetjenterbakom stolarne och
sina konstiga rätter, dem han på god tro
försökte svälja som verklig mat, betog ho-
nom bokstafligen aptiten; det var alldeles
för gentilt. Tusen gånger hellre hade han
ätit ur sin gula mathemtare det oundvikliga
pepparrotsköttet med de tre potäterna till
och den menlösa soppan efteråt. Vid de
middagarne hade han ingen som såg efter
antingen skeden kom i munnen på längden
eller på tvären; nu tyckte han att hela säll-
skapet betraktade honom med en noggrann-
het som om han varit en boa constrictor,
den der på utsatt tid skulle svälja en kanin.
Han såg envist i botten på tallriken, som
om han skolat tyda en runskrift, och vågade
han någon gång för en half sekund npplyfta
ögonen, föllo de alltid på hans vis å vis,
den förtjusande guvernanten .
Guvernanten, ja! Hvad han afundades hen-
ne! Hon var obesvärad, om någon, och
dock så behaglig, så helt och hållet comme
il faut. Han kunde naturligtvis icke undgå
att förälska sig i henne, och han förälskade
sig också samvetsgrannt, så mycket mer som
hon från första stunden var den enda som
visade honom verklig vänlighet, visserligen
midt emellan moderlig och systerlig, men
när vill en svärmande yngling förstå detta!
Han såg och hörde blott dag ifrån dag, att
hon med oändlig godhet och finhet försökte
rädda honom från det åtlöje, för hvilket han
onekligen särdeles väl lämpade sig och som
han, oaktadt hennes omsorg, ändock icke
alltid kunde undgå. Också vexte hans kär-
lek i bredd med hennes välvilja och skänkte
honom, ehuru buren i vördnadsfullaste tysthet,
den enda lycka han under dessa förhållan-
den kunde känna. Men denna känsla gjorde
honom ännu mera löjlig i alla andras ögon,
ty han kunde icke, som han ville, dölja den.
Han betraktade henne som astronomen en
nyupptäckt planet och öfverraskade dervid
sig sjelf med den egenheten att under sin
afgudadyrkan likasom af en omedveten drag-
ningskraft glida allt längre och längre fram
på sin stol, tills han slutligen satt på dess
yttersta kant. Ett tum till, och han skulle
bokstafligen ha legat — eller kanske rättare
sutit — framför sin tillbeddas fötter.
Denna hans egenhet att sitta på kant
upptäcktes snart äfven af husets umgänges-
vänner, bland hvilka tvenne unga löjtnanter,
glada och öfvermodiga, utgjorde hans värsta
förskräckelse. De voro som barn 1 huset,
kommo minst ett par, tre gånger i veckan
på besök och kunde för sitt lif ej afhålla
sig ifrån att roa sig på studentens bekostnad.
En dag skulle några tablåer arrangeras.
Det var löjtnanternas påhitt, åt hvilket stu-
denten naturligtvis i hemlighet var förargad,
alldenstund alla andra, utom han, då fingo
tillfälle att omgifva hans hjertas dam.
— Mitt herrskap! utbrast den ene löjt-
nanten efter en stunds liflig öfverläggning,
— vi ha således alla figurer i taflan — utom
Amor.
— Amor, ja! den allra vigtigaste, nära
på... hvem skola vi få till Amor?
— Lilla fröken Amelie? föreslog en.
— Nej, jag tackar, invände denna, — skall
jag stå som ett spektakel på ett ben, så vet
jag att gossarne skratta åt mig, och då fly-
ger jag på dem, så Amor jag är. Nej, jag
vill se på, jag! :
— Så tauklösa vi äro! utbrast den andre
löjtnanten; — vi ha ju magistern — hvem