— AA
andra olika i så mycket och icke minst i
sättet att färdas. Man blåses nu i och ur
jernvägskupeerna af konduktörens allmakts-
pipa, sitter i bås och har tillfälle att genom
en två fot hög fönsterglugg beundra tele-
grafstolpars och trädstammars vilda flykt,
medan några halfrusiga sällar, lifvade af den
svenska nektaru, sjunga unisont — och
gement. Detta i tredje klassens kupeer. I
deu andra skönjes genast en mera framskri-
den civilisation: der ösnuar man i en med-
hafd bok, för en städad konversation —- och
somnar. Hvad man företar sig i första Klas-
sens sjuglasvagnar vet jag verkligen icke.
Tacka vet jag förr i verlden! Då reste
man poetiskt på rapphöna och efter en in-
a VN
trikat bondkratta, som oupphörligt tog töm-
men med svansen, men som tillät resenären
att i ostörd ro njuta af naturens skönheter,
synnerligast i uppförsbackarne. Ville man
från någon höjd beskåda en herrlig utsigt,
så hoppade man ur kärran och begaf sig
ditupp, säker att ej bli störd i sina betrak-
telser af hvarken skjutspojke eller häst, eme-
dan den förre ihom några minuter sof oskul-
dens sömn med uppåtvänd näsa och vid-
öppen mun vid närmaste vägkant, under det
att hästen botaniserade i diket.
Man jemrade sig visserligen den tiden
öfver rapphönorna — ty hvem är nöjd med
hvad man har — men man guppade icke
desto mindre på dem med god helsa och
vid godt hull hela sin tid, och var vid fram-
komsten så mycket gladare efter utståndet li-
dande, under det man nu, då man onekli-
gen i jernvägskupeerna åker vida beqvämare,
icke har ett grand mindre gikt eller bättre
humör för det. Nu blåses, man till sitt
föresatta mål på bestämdt klockslag, antin-
gen man längtar dit eller ej; förr kunde
man i senare fallet glömma sig qvar en och
annan halftimme i gröngräset eller bland kon-
valjerna i någon skogsdunge.
Så gjorde också en dag en ung man, som
reste för att mottaga en kondition som in-.
formator på en herregård i södra Sverige,
hvilkens egare räknade ännu flera kontanter
än anor. Studenten räknade ingendera de-
len; han var ofrälse som Adam och fattig
som Job och hade, kanske just derför, en
alltför hög tanke om börden och rikedomen.
Vid föreställningen om de fordringar, säll-
skapslifvet hädanefter skulle ställa på honom,
lopp en ilning utåt hans tunna ryggrad.
En salong för honom, som alltid logerat i
en vindskammare, hvars trappa han brukat
mäta med tre långa, okonstlade skutt! Och
ibland fina damer han, som knappast, med
undantag af sin mor —- en ärans menniska,
som lade in kryddsill och bakade socker-
kringlor — talat med något annat feminint
I väsende, än madamen, som brukade tvätta
hans trenne skjortor i Lund, och städerskan,
I som nödtorfteligen höll hans lilla ungkarls-
bur i skick! Var det underligt om han
glömt sig qvar bland konvaljerna en hel dag?
Om han fått välja, skulle han hellre ha ja-
gat igelkottar på de friherrliga egorna, än
deltagit i familjelifvet; de förras synbara
taggar fruktade han långt mindre än det
senares kännbara. Men det gafs ingen und-
flykt — han måste gå sitt öde till mötes.
Ju närmare han kom sitt mål, dess hår-
dare slog hans hjerta, och då den stolta
byggningens fagad trädde emot honom ur
löfmassorna, drog han en suck så djup, att
sjelfva hästen spetsade öronen. Då rapphö-
nan slutligen icke svängde, utan knekade
upp på gårdsplanen, skällde en ståtlig band-
hund så ursinnigt, att studenten velat strypa
honom för den uppmärksamhet, som deri-
genom utan tvifvel skulle ådragas hela eki-
paget. Det aflopp dock lindrigt nog. En-
dast en betjent i livr, oändligt gentil i stu-
dentens tycke, kom ned för trappan (allde-
les som studenten läst om i romanerna) och
yttrade med liknöjd ton och utan tillstym-
melse till bugning:
— Magistern, förmodar jag ?
— Ja-a, svarade bivgsamt studenten.
— Insa andra saker än den här? (förmä-