AR Ann VA på en klippa i hafvet. Man börjar — man uttömmer sig i förtjusning — värden gör sig redan säker om att ha lyckats, då herrn med oturen, på hvilken man oaflåtligen fästat blicken, i ett nu förvandlas. I hela trät fans ej mer än ett enda ostron, som redan börjat skatta åt förgängelsen, och detta fick han naturligtvis. — Bevars! kärabror, jag fruktar att du fått... — Hum, ingenting . . . förträffliga ostron för öfrigt; men — — Men tag ett annat! Herrn med oturen tömmer några droppar porter — och återfår sin glada min, hvilken : dock genast förmörkas. Han börjar syna glasets återstående innehåll. — Är det något? frågar den bekymrade värden. — Ah, ingenting, men en liten skärfva är borta på glaskanten; man kunde lätt i en så mörk vätska som porter få i sig en dylik glasskärfva; men jag hoppas att . . att. . — Så ledsamt! — åh nej, det är ett gammalt glas, som olyckligtvis kommit med. Det der glaset fick jag efter min salig svärmor. Tag dig några ostron till! — Nej, jag tackar, jag har fått nog — högst delikata ostron, svarar herrn med oturen, tar fram sin fickkam och kammar det tunna håret från sidorna till anslutning med turen eller som vaktmästar Lundström kallar den — perukspektaklet. Det kan inte hin begripa hvad sådant folk har ute att göra, säger vaktmästaren. Efter den jukulliska måltiden går man ut i det gröna — i trädgården eller parken. Ack! hvad naturen är förtjusande och allt skulle vara bra, om icke herrn med oturen råkade att genast vricka venstra foten på en liten sten. Alltsedan han var ung har han haft anlag att vricka venstra foten och detta passar han alltid på med vid något högtidligt och gladt tillfälle. Värdinnan kommer med ättika och rigabalsam, men herrn med otur behöfver intetdera; han är van att vricka foten, men förmår icke att gå lika fort som det öfriga sällskapet. Han sitter på en bänk, medan det lägger sig i foten, och värden blir qvar som sällskap. — Bror bör följa sitt främmande, säger den lilla herrn, jag är snart bra igen. När värden gått bort, så beger sig herrn med oturen in i den skuggigaste delen af parken, för att i ro filosofera i bersån. Sakta och försigtigt kommer han och inträder. Lilla Emma, värdens äldsta dotter, hade der händelsevis sammanträffat med pappas förste bokhållare. Inte vet jag hvad de talade om, men säkert är att herrn med otur icke så egentligen hade der att göra just då. Lilla Emma plockade sönder ett blad och bokhållaren ritade runor i sanden. — En charmant skugga, säger herrn med oturen, som blott tänker på sig sjelf och således icke förstår det allraminsta. Vore det ej möjligt att få höra ert piano? Det var så längesedan jag hade denna konstnjutning. Af detta enda ord förstår man att herrn med oturen är musikalisk. Resonen dertill är att han är bara känsla. Han bränner sig af eu ljum tallrik och genomisas af en kall uyckel — han äri sjunde himlen då han hör någon gammal mästare, men ligger på glödande kol då han trakteras med Offenbach eller Wagner. Han är en gifven beundrare af forntidsmusiken, men en naturlig fiende till framtidens. Hvar han är, sitter han som en näktergal bland kråkor eller en reseda bland nässlor. Som halfgammal ungkarl med eget hushåll är han stereotyperad i en viss form — allt utom denna form är oriktigt, obehagligt och pinsamt. Han tackar dessutom Gud för att han ej är som andra menniskor. Han försummade än aldrig någon visit — han har en outsäglig fruktan för att folk skall sakna honom — han deklamerar, fastän han är hes, men det hjelpes med kongl danska karameller. Han har en viss grad af sällskapsqvickhet — kommer, efter långa intervaller af tvstuad, med ett och aunat utfunderadt