AR Ann VA
på en klippa i hafvet. Man börjar — man
uttömmer sig i förtjusning — värden gör sig
redan säker om att ha lyckats, då herrn
med oturen, på hvilken man oaflåtligen fästat
blicken, i ett nu förvandlas. I hela trät
fans ej mer än ett enda ostron, som redan
börjat skatta åt förgängelsen, och detta fick
han naturligtvis.
— Bevars! kärabror, jag fruktar att du fått...
— Hum, ingenting . . . förträffliga ostron
för öfrigt; men —
— Men tag ett annat!
Herrn med oturen tömmer några droppar
porter — och återfår sin glada min, hvilken :
dock genast förmörkas. Han börjar syna
glasets återstående innehåll.
— Är det något? frågar den bekymrade
värden.
— Ah, ingenting, men en liten skärfva är
borta på glaskanten; man kunde lätt i en så
mörk vätska som porter få i sig en dylik
glasskärfva; men jag hoppas att . . att. .
— Så ledsamt! — åh nej, det är ett gam-
malt glas, som olyckligtvis kommit med. Det
der glaset fick jag efter min salig svärmor.
Tag dig några ostron till!
— Nej, jag tackar, jag har fått nog —
högst delikata ostron, svarar herrn med otu-
ren, tar fram sin fickkam och kammar det
tunna håret från sidorna till anslutning med
turen eller som vaktmästar Lundström kal-
lar den — perukspektaklet. Det kan inte
hin begripa hvad sådant folk har ute att
göra, säger vaktmästaren.
Efter den jukulliska måltiden går man ut
i det gröna — i trädgården eller parken.
Ack! hvad naturen är förtjusande och allt
skulle vara bra, om icke herrn med otu-
ren råkade att genast vricka venstra fo-
ten på en liten sten. Alltsedan han var ung
har han haft anlag att vricka venstra foten
och detta passar han alltid på med vid något
högtidligt och gladt tillfälle. Värdinnan kom-
mer med ättika och rigabalsam, men herrn
med otur behöfver intetdera; han är van att
vricka foten, men förmår icke att gå lika
fort som det öfriga sällskapet. Han sitter
på en bänk, medan det lägger sig i foten, och
värden blir qvar som sällskap.
— Bror bör följa sitt främmande, säger
den lilla herrn, jag är snart bra igen.
När värden gått bort, så beger sig herrn
med oturen in i den skuggigaste delen af
parken, för att i ro filosofera i bersån. Sakta
och försigtigt kommer han och inträder.
Lilla Emma, värdens äldsta dotter, hade
der händelsevis sammanträffat med pappas
förste bokhållare. Inte vet jag hvad de ta-
lade om, men säkert är att herrn med otur
icke så egentligen hade der att göra just då.
Lilla Emma plockade sönder ett blad och
bokhållaren ritade runor i sanden.
— En charmant skugga, säger herrn med
oturen, som blott tänker på sig sjelf och
således icke förstår det allraminsta. Vore
det ej möjligt att få höra ert piano? Det var
så längesedan jag hade denna konstnjutning.
Af detta enda ord förstår man att herrn
med oturen är musikalisk.
Resonen dertill är att han är bara känsla.
Han bränner sig af eu ljum tallrik och ge-
nomisas af en kall uyckel — han äri sjunde
himlen då han hör någon gammal mästare,
men ligger på glödande kol då han trakteras
med Offenbach eller Wagner. Han är en
gifven beundrare af forntidsmusiken, men en
naturlig fiende till framtidens. Hvar han
är, sitter han som en näktergal bland krå-
kor eller en reseda bland nässlor. Som
halfgammal ungkarl med eget hushåll är han
stereotyperad i en viss form — allt utom
denna form är oriktigt, obehagligt och pin-
samt. Han tackar dessutom Gud för att
han ej är som andra menniskor. Han för-
summade än aldrig någon visit — han har
en outsäglig fruktan för att folk skall sakna
honom — han deklamerar, fastän han är
hes, men det hjelpes med kongl danska ka-
rameller. Han har en viss grad af sällskaps-
qvickhet — kommer, efter långa intervaller
af tvstuad, med ett och aunat utfunderadt