En herre med otur.
En sällskapstyp, tecknad af Onkel Adam.
Det finnes menniskor, som långt ifrån för
egen del känna sig olyckliga, men som hafva
otur och som synas liksom skapade för att
vid alla möjliga och omöjliga tillfällen vara
annat beskedligt folk till förargelse. Dylika
höra till sällskapslifvets typer och förtjena
ett eget kapitel. Det är vanligen en liten,
halfgammal ungkarl, som begagnar pince-nez
och en fin käpp med skulpterad krycka af
elfenben och som eger en liten söt hvit
knähund, som morrar då han tilltalas och
vanligen tar:sin tillflykt under en soffa —
ovänlig och onoslig på allt sätt, men det
trognaste djur i verlden, derför att han en-
samt lyder den lille, halfgamle herrn medå
otur. Denna lilla hvita hund är liksom ett
supplement till sin husbonde, herrn med otur,
för att ställa till den förargelse, som denne
icke hinner med. Herrn med otur är en
förskräckelse för alla husmödrar, husmam-
seller och andra stackars menniskor.
Mannen är en af det sjelfförnöjda slaget;
han misstar sig aldrig, disputerar aldrig,
utan blott småler med öfverlägsenhet och
är för öfrigt en stereotyp af sjelfförträfflig-
het och gentillesse.
Ar han bortbjuden, så skakas värdinnan
af en art mnervfrossa när han stiger in —
sjelfva värden säger med ett bekymradt små-
leende sitt: välkommen, hedersbroder! Å
Fin och ordentlig, förbindlig framför allt,
går herrn med otureun sitt öde till mötes.
Om i hela det förråd af bröd man hemtat
från bagaren finnes en enda liten sten, så
får herrn med oturen just den och håller på att
bita af sig en tand på densamma. Finnes en en-
da tallrik med skadad glasyr eller en knif, hvars
blad ej sitter väl fast i skaftet, eller en enda
servet bland tio dussin, som har en liten
rostfläck, så faller den just i hans händer.
Värdinnan vågar knappt andas af farhåga
att någonting skall misslyckas för herrn med
oturen. Om hon har hundrade gäster, så
tänker hon ej på de nittionio.
Vaktmästarne, de må då heta Andersson,
Pettersson eller Lundström, frukta och äro
förargade på herrn med oturen. Drar An-
dersson ut korken på en porterbutelj, som
råkat i jäsning, den enda bland femtio, och
inuehållet sprutar fram, så står herrn med
otur alltid i närheten och besprutas af por-
terfradgan —- olyckas det för Pettersson med
en såsskål, så får alltid herrn med oturen
sås på sig, och om ingen annan olycka hän-
der Lundström, så fastnar en af hans rock-
knappar i den olyckliga herreus peruk.
— Det är då ett kräk, den der, säga de
alla ute i köket alltid är han i vägen,
alltid går det rasande för honom. Si! han
äter allting med silfvergaffel, och nu såg jag
hur en bit hummer hoppade som en groda
ner på golfvet. Akta dig, Lundström, ty
den ligger i närheten och bakom en af stolarne.
Om det kräket ändå lagt den under bordet.
Och så den fb—nade hundrackan, som sit-
ter under hans stol och som man ettdera