En herre med otur. En sällskapstyp, tecknad af Onkel Adam. Det finnes menniskor, som långt ifrån för egen del känna sig olyckliga, men som hafva otur och som synas liksom skapade för att vid alla möjliga och omöjliga tillfällen vara annat beskedligt folk till förargelse. Dylika höra till sällskapslifvets typer och förtjena ett eget kapitel. Det är vanligen en liten, halfgammal ungkarl, som begagnar pince-nez och en fin käpp med skulpterad krycka af elfenben och som eger en liten söt hvit knähund, som morrar då han tilltalas och vanligen tar:sin tillflykt under en soffa — ovänlig och onoslig på allt sätt, men det trognaste djur i verlden, derför att han ensamt lyder den lille, halfgamle herrn medå otur. Denna lilla hvita hund är liksom ett supplement till sin husbonde, herrn med otur, för att ställa till den förargelse, som denne icke hinner med. Herrn med otur är en förskräckelse för alla husmödrar, husmamseller och andra stackars menniskor. Mannen är en af det sjelfförnöjda slaget; han misstar sig aldrig, disputerar aldrig, utan blott småler med öfverlägsenhet och är för öfrigt en stereotyp af sjelfförträfflighet och gentillesse. Ar han bortbjuden, så skakas värdinnan af en art mnervfrossa när han stiger in — sjelfva värden säger med ett bekymradt småleende sitt: välkommen, hedersbroder! Å Fin och ordentlig, förbindlig framför allt, går herrn med otureun sitt öde till mötes. Om i hela det förråd af bröd man hemtat från bagaren finnes en enda liten sten, så får herrn med oturen just den och håller på att bita af sig en tand på densamma. Finnes en enda tallrik med skadad glasyr eller en knif, hvars blad ej sitter väl fast i skaftet, eller en enda servet bland tio dussin, som har en liten rostfläck, så faller den just i hans händer. Värdinnan vågar knappt andas af farhåga att någonting skall misslyckas för herrn med oturen. Om hon har hundrade gäster, så tänker hon ej på de nittionio. Vaktmästarne, de må då heta Andersson, Pettersson eller Lundström, frukta och äro förargade på herrn med oturen. Drar Andersson ut korken på en porterbutelj, som råkat i jäsning, den enda bland femtio, och inuehållet sprutar fram, så står herrn med otur alltid i närheten och besprutas af porterfradgan —olyckas det för Pettersson med en såsskål, så får alltid herrn med oturen sås på sig, och om ingen annan olycka händer Lundström, så fastnar en af hans rockknappar i den olyckliga herreus peruk. — Det är då ett kräk, den der, säga de alla ute i köket alltid är han i vägen, alltid går det rasande för honom. Si! han äter allting med silfvergaffel, och nu såg jag hur en bit hummer hoppade som en groda ner på golfvet. Akta dig, Lundström, ty den ligger i närheten och bakom en af stolarne. Om det kräket ändå lagt den under bordet. Och så den fb—nade hundrackan, som sitter under hans stol och som man ettdera