vida mera på sin plats än i situationsnovellen, hvarest helt naturligt det rent episka, det berättande har och bör hafva öfvervigten. Men den diktart, hvari författarinnan skrifver, är ej af detta sistnämda slag, den står på gränsen mellan, på öfvergången från det episka till det dramatiska. Blott ett enda litet steg till, och man skulle befinna sig midt i ett drama. Det är derför som den norske skalden tyckte sig i Skal och Kärna finna förutsägelsen om ett svenskt drama och en svensk dramatisk diktare. Mattis har också sedermera gått in på det dramatiska området och skrifvit, såsom ofvan nämdes, ett historiskt skådespel i fyra akter, hvilket uppfördes på Stora Teatern i Stockholm första gången den 16 Mars innevarande år. Hennes Kristina Gyllenstjerna är ej mer än hennes öfriga dikter något fulländadt verk, men det är, liksom de, ett godt arbete, som lofvar ej så litet för framtiden. Dialogen är utan tvifvel den form, i hvilken Mattis bäst och klarast förmår skaffa uttryck för sina tankar, och när hon dertill hunnit lära sig den svåra dramatiska diktartens fordringar också 1 andra afseenden samt lyckats göra sig mer förtrogen med scenens äfven yttre anspråk, böra de framstående anlag hon hittills lagt idagen kunna bära en för vår inhemska dramatik ganska vacker frukt. Mattis författarskap är således i mer än ett afseende rikt på löften för framtiden. C. L.