oss? . . . Han hittar så väl bland kärren häromkriag. — Det blir ändå svårt för honom, svarade Ralfson leende, att finna våra spår bland Mississippis gula böljor. Ha vi väl en gång kommit härifrån, hvar skall han söka oss? Och är du väl en gång min, Jenny, hvilken nytta skullv han ha af att återfinna oss? — Nå, välan, med Guds hjelp må vi då göra försöket! ropade den unga fickan med passionerad hiftighet, i det hon åter omfamnade sin älskare. Är det synd, så må Gud förlåta mig; för min del kan jag icke handla annorlunda. — Och när skall flykten ske, Jenny? frågade nu Ralfson. O, att jag icke skall få tala med din far! Det är mycket ledsamt, ty jag känner qvalfulla förebråelser inom mig, för det jag beslutat på ett så otacksamt sit vedergiälla bans gästfrihet. — På ett otacksamt sätt, säger du? yttrade Jonny. — Nej... du har rätt, utropade den unge mannen; om det också till en början säkert kommer att synas bonom så. Jag villju dock blott göra hans barn, hans dotter lycklig... och lycklig skall du bli, Jenny, om det står i mensklig förmåga att uppfylla ett sådant löfte. — Visst... ja, visst... jag tror dig så gerna, hviskade Jenny, så gerna! Men säge: du ett ord till min far, får han blott der