oss? . . . Han hittar så väl bland kärren
häromkriag.
— Det blir ändå svårt för honom, svarade
Ralfson leende, att finna våra spår bland
Mississippis gula böljor. Ha vi väl en gång
kommit härifrån, hvar skall han söka oss?
Och är du väl en gång min, Jenny, hvilken
nytta skullv han ha af att återfinna oss?
— Nå, välan, med Guds hjelp må vi då
göra försöket! ropade den unga fickan med
passionerad hiftighet, i det hon åter omfam-
nade sin älskare. Är det synd, så må Gud
förlåta mig; för min del kan jag icke handla
annorlunda.
— Och när skall flykten ske, Jenny? frå-
gade nu Ralfson. O, att jag icke skall få
tala med din far! Det är mycket ledsamt, ty
jag känner qvalfulla förebråelser inom mig,
för det jag beslutat på ett så otacksamt sit
vedergiälla bans gästfrihet.
— På ett otacksamt sätt, säger du? yttrade
Jonny. -
— Nej... du har rätt, utropade den unge
mannen; om det också till en början säkert
kommer att synas bonom så. Jag villju dock
blott göra hans barn, hans dotter lycklig...
och lycklig skall du bli, Jenny, om det står
i mensklig förmåga att uppfylla ett sådant
löfte.
— Visst... ja, visst... jag tror dig så
gerna, hviskade Jenny, så gerna! Men säge:
du ett ord till min far, får han blott der