-— RM —
— Jo, jo, svarade Jenny, i det hon ännu
hårdare omslöt honom med sina armar, det är
just min olycka. Han skulle bli förtörnad,
om han blott finge en aning om att jag hål-
ler dig kär... ja, han skulle ögonblickligen
föra mig bort härifrån, för att till och med
betaga oss möjligheten att bli förenade...
— Men jag förstår inte detta...
— Jag är förlofvad, hviskade då Jenny,
förlofvad med en man, som jag måste förakta,
som jag hatar och afskyr, och olycklig blefve
jag för hela mitt lif, om jag nödgades trädai
äktenskap med honom.
— Men hvem är då denne man?... Hvar
är han?
— Icke långt borta... Det är ungefär åtta
dagar sedan han for till Memphis i och för
affirer. Han kan komma tillbaka i hvilket
ögonblick som helst, hvar och en af de ång-
båtar, som oupphörligt passera vår gård, kan
föra honom med sig; och är han väl här, så
har du förlorat mig för alltid.
— Men din fader bör och får icke tvinga
dig... Du är nu tillräckligt gammal för att
sjelf göra ditt val, sjelf bestämma öfver din
framtid?
— Jag har gjort det, sade Jenny, under
det att hon med en djup suck frigjorde sig ur
älskarens armar och förtviflad sammanknäppte
händerna, jag har gifvit denne andre mitt ja,
emedan . .. jag icke kände dig. Och nu måste
jag förblifva olycklig så länge jag lefver.