- mV oe
- Det skall din far icke gå in på, Jenny.
Öm du uppriktigt säger honom, hvad du nu
känner, så...
— Så skall han förbanna mig!
— Nå, låt mig då tala med honem, utbrast
Ralfson ; jag vill genast uppsöka honom, och
han kan icke, han skall icke...
— Om du vill störta mig i förderfvet, så
gå! sade Jenny; gå genast till honom, om
det är den enda väg till räddning du känner;
men var förvissad om att han inom en timme
derefter förer bort mig i sin kanot, och sedan
får du aldrig mera 8e mig.
— Men hvad i herrans namn skall jag då
göra, Jenny? frågade Ralfson ångestfull. Jag
kan icke förlora dig numera, sedan du sagt
mig att du vill vara min för hela lifvet...
Om din far icke med godo vill ge sitt bifall
till vår förening — nåväl, så låt oss då fly
tillsammans! Ha vi väl en gång blifvit
sammanvigda, så kan ju ingen makt på jorden
vidare skilja oss åt. Vill du följa mig?
— Och du stannar ej i Amerika?
— Nej, min älskling; det första ångfartyg,
som efter vår ankomst till New-York afgår
derifrån till Europa, skall föra oss tillbaka
till mitt herrliga fosterland. Jag har fått nog
af Amerika och längtar nu efter friden och
trefnaden i mitt hem. Ack, huru lycklig du
der skall tillbringa dina dagar!
— Och din familj? ... Huru skall väl den
mottaga den stackars främmande flickan?