och annan som af obetänksamhet på detta sätt dödar sig sjelf. Det torde derför ej vara ur vägen att ännu en gång påminna om att finnar äro farliga. Hvarjehanda nyheter. EBilder ur verkligheten, I tidningen Sverige och Amerika läses följande rörande en äfven här väl bekant dramatisk produkt: I teaterstycket Flickan i Stadsgården låter författaren några personer uppträda, af hvilka den som skrilver detta pergonligen kände originalen till flera och särskildt var intim vän med den unga underofficeren vid artilleriet Gustat Hök (ej Ötto, som dramaturgen oriktigt kallat honom). Hök var från ynglingaåren en redbar och älsklig man, och ehuru af on religiositet som tilltog då hans lefnad3 slut nalkades, likväl aldrig den gudsnådlige svärmare som törfattaren i pjesen honom framstält. Tvärtom var han till sin död soldat till lif och själ, oaktadt sitt träben. Händelsen med detta var följande: Gustaf Hök, liksom Pauli, var en dag kommenderad vid fen målskjutning med kanoner å Ladugårdsgärdet. Han blef jemte en artillerist posterad vid skottaflan för att uppmäta kulornas gräsning. Sedan mätningen var skedd och antecknad drogo sig dessa begge tillbaka bakom en jordvall ochlsignal repeterades af trumpetare utåt linien fram till kanonen att allt var klart till ny skjutning. Men under uppmätningen efter ett skott hade en liten trompetargosse; som var posterad midt på linien, somnat på sin post, med uppväcktes af en ankommande officer med tillropet: hörde du inte signalen ? Gossen förskräckt, sätter trumpeten till munnen, signalen repeteras till kanonen, skottet smäller och kulan afslår både Höks och artilleristens ena ben. — Artilleristen dog af såret, men Hök, oaktadt amputerad otvan knäet, lefde flera år efteråt, på en pension at dåvarande kronprinsen, sedermera konung Oscar. — Hök hade en vacker tenorröst och deltog i ett litet sångsällskap, der äfven jag hade en stämma. Hans största sorg var derföre när han af läkaren för sin tilltagande bröstsvagheö förbjöds att sjunga. Men då hans slut nalkades gingo vi andra ofta hem till honom och måste då på hans enträgna begäran sjunga våra qvartetter för honom, i hvilka han sjelf ej mera fick deltaga. August Blanche var äfven: med oss, och från dessa tilldragelser upprann hos honom iden till Fliekan i Stadsgården. SLäser Mart! någonsin tidutngarne? frågade en Herre sin uppasserska, då hon lade fram morgontidningen på kaffebordet. — Ja, de gör jag visst, goa herrn! blef svaret, — Såå, nå hvad tycker Mari bäst om i tidningatne då? spordes vidare. —Jo, de ska jag säja, jag tycker bäst om det som står nederst, fylletången di kallar, för de ä sannt, allt de andra ä bara osanning från början till slut! Hvar är sginaste vägen till rådhuset? frågade en pojke ett stadsbud för några dagar sedan. — Om du går in till skomakaren här midt emot och tar ett par stöflar, så kommer du straxt dit, var stadsbudets vägledande svar. Arbetets värde. Ett skålpund guld i oarbetadt tillstånd rostar 800 rdr, ett skålpund jern i samma tillstånd endast några öre. Men när man af jernet tillverkar de finaste urfjedrar, så får ett skålpund jern i denna form ett värde af omkring 14,000 rdr, hvilket är långt mer än ett skålpund guld, arbetadt till de finaste smycken, kostar. MHäraf kan man få ett begrepp om arbetets värde. En olyeksefägel. För tre år tillbaka hade en lokomotivförare i Böhmen haft den olyckan att vid en sammanstötning mellan två bantåg bli så svårt sårad, att han först efter flera månaders sjukdom kunde återtaga sin tjenst. Kort derefter förlofvade han sig med en ung ficka men hade den olyckan, att hans brud dog, sedan det redan hunnit lysas två gånger för det unga paret. Nyligen hade han åter tattat det raska beslutet att träda i äkta stånd, och andra lysningsdagen hade redan gått lyckligt förbi, då den olycklige nu för par veckor tillbaka åter hade den oturen att få vara med vid en sammanstötning mellan ett postoch ett godståg, och härvid forlorade han nu sjelf lifvet. En poetisk annonsör skrifveri Jönköpingsbladet, under rubriken bortkommet, följande strofer: I onsdags bortkom liten hund, Tillhörig J. F. Zetterlund; Löd Tanmnet Mattson, stackars djur! Häns ena öga fallit ur. Belöfing lofvabnu åt den Som skaffar mig min lille vän. Eldfearlig färg. Det ryska tulldepartementet har utgifvit följande rundskrifvelse: Då under dön sista tiden ha inträffat till fällen, vid hvilka sidentyg; färgadt mel anilin, har antändt sig sjelf; så anbefalles tulluppsyningsimännen att vid införsel af: svarta sidentyg behandla dessa i likhet med andra lätt antändbara ämnen, för så vidt ej varuegarre kunna bevisa att tygerna icke äro firgade med anilin, (J.-P) RR mo I T-AOrRT oo eg