och annan som af obetänksamhet på detta
sätt dödar sig sjelf. Det torde derför ej vara
ur vägen att ännu en gång påminna om att
finnar äro farliga.
Hvarjehanda nyheter.
EBilder ur verkligheten, I tid-
ningen Sverige och Amerika läses följande
rörande en äfven här väl bekant dramatisk
produkt: I teaterstycket Flickan i Stads-
gården låter författaren några personer upp-
träda, af hvilka den som skrilver detta per-
gonligen kände originalen till flera och sär-
skildt var intim vän med den unga under-
officeren vid artilleriet Gustat Hök (ej Ötto,
som dramaturgen oriktigt kallat honom). Hök
var från ynglingaåren en redbar och älsklig
man, och ehuru af on religiositet som tilltog
då hans lefnad3 slut nalkades, likväl aldrig
den gudsnådlige svärmare som törfattaren i pje-
sen honom framstält. Tvärtom var han till
sin död soldat till lif och själ, oaktadt sitt
träben. Händelsen med detta var följande:
Gustaf Hök, liksom Pauli, var en dag kom-
menderad vid fen målskjutning med kanoner
å Ladugårdsgärdet. Han blef jemte en ar-
tillerist posterad vid skottaflan för att upp-
mäta kulornas gräsning. Sedan mätningen var
skedd och antecknad drogo sig dessa begge
tillbaka bakom en jordvall ochlsignal repeterades
af trumpetare utåt linien fram till kanonen att
allt var klart till ny skjutning. Men under
uppmätningen efter ett skott hade en liten
trompetargosse; som var posterad midt på li-
nien, somnat på sin post, med uppväcktes af
en ankommande officer med tillropet: hörde
du inte signalen ? Gossen förskräckt, sätter
trumpeten till munnen, signalen repeteras till
kanonen, skottet smäller och kulan afslår både
Höks och artilleristens ena ben. — Artilleri-
sten dog af såret, men Hök, oaktadt ampu-
terad otvan knäet, lefde flera år efteråt, på
en pension at dåvarande kronprinsen, seder-
mera konung Oscar. — Hök hade en vacker
tenorröst och deltog i ett litet sångsällskap,
der äfven jag hade en stämma. Hans största
sorg var derföre när han af läkaren för sin
tilltagande bröstsvagheö förbjöds att sjunga.
Men då hans slut nalkades gingo vi andra ofta
hem till honom och måste då på hans enträgna
begäran sjunga våra qvartetter för honom, i
hvilka han sjelf ej mera fick deltaga. August
Blanche var äfven: med oss, och från dessa
tilldragelser upprann hos honom iden till
Fliekan i Stadsgården.
SLäser Mart! någonsin tidutn-
garne? frågade en Herre sin uppasserska,
då hon lade fram morgontidningen på kaffe-
bordet. — Ja, de gör jag visst, goa herrn!
blef svaret, — Såå, nå hvad tycker Mari bäst
om i tidningatne då? spordes vidare. —Jo,
de ska jag säja, jag tycker bäst om det som
står nederst, fylletången di kallar, för de ä
sannt, allt de andra ä bara osanning från
början till slut!
Hvar är sginaste vägen till råd-
huset? frågade en pojke ett stadsbud för
några dagar sedan. — Om du går in till
skomakaren här midt emot och tar ett par
stöflar, så kommer du straxt dit, var stads-
budets vägledande svar.
Arbetets värde. Ett skålpund guld i
oarbetadt tillstånd rostar 800 rdr, ett skålpund
jern i samma tillstånd endast några öre. Men
när man af jernet tillverkar de finaste urfje-
drar, så får ett skålpund jern i denna form
ett värde af omkring 14,000 rdr, hvilket är
långt mer än ett skålpund guld, arbetadt till
de finaste smycken, kostar. MHäraf kan man
få ett begrepp om arbetets värde.
En olyeksefägel. För tre år tillbaka
hade en lokomotivförare i Böhmen haft den
olyckan att vid en sammanstötning mellan två
bantåg bli så svårt sårad, att han först efter flera
månaders sjukdom kunde återtaga sin tjenst.
Kort derefter förlofvade han sig med en ung
ficka men hade den olyckan, att hans brud
dog, sedan det redan hunnit lysas två gånger
för det unga paret. Nyligen hade han åter
tattat det raska beslutet att träda i äkta stånd,
och andra lysningsdagen hade redan gått lyck-
ligt förbi, då den olycklige nu för par veckor
tillbaka åter hade den oturen att få vara med
vid en sammanstötning mellan ett post- och
ett godståg, och härvid forlorade han nu sjelf
lifvet.
En poetisk annonsör skrifveri Jön-
köpingsbladet, under rubriken bortkommet,
följande strofer:
I onsdags bortkom liten hund,
Tillhörig J. F. Zetterlund;
Löd Tanmnet Mattson, stackars djur!
Häns ena öga fallit ur.
Belöfing lofvab- nu åt den
Som skaffar mig min lille vän.
Eldfearlig färg. Det ryska tulldeparte-
mentet har utgifvit följande rundskrifvelse:
Då under dön sista tiden ha inträffat till
fällen, vid hvilka sidentyg; färgadt mel anilin,
har antändt sig sjelf; så anbefalles tulluppsy-
ningsimännen att vid införsel af: svarta siden-
tyg behandla dessa i likhet med andra lätt
antändbara ämnen, för så vidt ej varuegarre
kunna bevisa att tygerna icke äro firgade med
anilin, (J.-P)
RR mo I T-AOrRT oo eg