Jag vär nästan vansinnig af fasa och förtvif-
lan och sjönk slutligen till marken med min
gosse i mina armar.
Jag måste ha svimmat, ty jag vet ingenting om
hvad som passerade, förrän någon häftigt ska-
kade mig i axeln och jag hörde ett vildt, van-
sinnigt skratt. Jag slog upp mina ögon och
öfver mig stod min moder med en dragen koif
i sin hand. Hela skogen tycktes stå i lågor,
ehuru luften icke var så olidligt het som
förut. Skogen bakom den öppna platsen måtte
ha brunnit ända till brynet den starka
vinden fört röken uppåt ötver våra hufvuden.
Min mor såg ned på mig och i hennes ögon
lyste vansionets förfärliga glöd.
— Ha, ha! gade hon. Just hygglig tid på nat-
ten för en mor och hennes burn att Vara ute
ch löpa i skogarne! Treflig natt, det här!
Tatt — det är dag! Se på det der röda ske
net — det är dagsliusst! Dagen! Domsens
dag är kommen! Och klipporna brinna! Bed
dem att falla öfver oss! skmclnen och
domedag; Herren kommer och han åker
så att bjulen på hans vagn glöda! Kom och
låt oss gå och möta honom i skyarne! Låt
oss åka på röken och dundret och sopa stjer-
norna från himmelen! Kom, du skall följa
med mig!
Och hon grep fast i Louis, som hade ka-
stat sig ned öfver mig ock i förskräckelsen
tryckte sig fast intill mitt bröst. Jag sprang
upp och utropade:
— Moder, moder! Hvad vill du göra —
vill du döda mig och Louis?
— Döda er? Ja, hvarför vänta med det?
Herren ka och djefvulen drifver sitt spel
Han har lössläppt sin auhang mot verlden.
Brakande störta träden i skogarne, ty alla
helvetets onda andar rycka omkull dem med
krokar af eld. Jag har sett dem då jag sprang
efter er. Jag har gett er hela vägen; Jag
red på en vatg. Det var en loup-gavou, en
fammal vän till mig, som förde mig säkert
fram och höll mig från rådjuren. Jag skall
döda er, eller kansko ni vill brinna upp? Ni
ska upp — upp högre än månen och öfver
olden, Kom, låt oss gål
Och än en gång fattade hon tag i Louis:
knifven blixtrade i luften. Jag rusade på
henne och med tio mödrars styrka i mina ar-
mar brottades jag med henne. Sårad, utmat-
tad och blödande som jag var, gaf tan
min man och mitt barn dock en j
krafter. Jag blef den vansinniga öfvern
och glömmande att hon var min moder — ;
att hon var något annat än en som villo blifva
mitt barns mörde -— grep jag henne vid
strupen då hon rullade sig på marken och jag
sökte strypa henne. Hennes vansinne hade
nästan gjort också mig vansinnig. Jag erfor
samma känsla som en mordiskt sinnad fåne.
Men så tänkte jag, att det var min mor, som
låg der nästan död och maktlös och att elden
snart skulle nalkas och kanske falla öfver oss
alla. Mia hand hejdades och då min moder
reste sig upp, var all hennes vildhet nästan
förbi och hade efterträdts af det lugn — nä
mande sig slöhet, — som utmärkt henne un-
der de senaste åren, Hon var villig och redo
att göra allt hvad jag sade hennve, men knif-
ven höll jag stadigt i min hand, Vinden hade
lagt sig och ett lätt regn började falla bland
löfverket öfver våra hufvuden, under det vi
en eller par timmar gingo framåt, och sedan,
öfverväldigade af trötthet och icke längre i
fruktan för att elden skulle vara öfver osa,
lade vi oss ned i en fördjupning och inslum-
rade. Det var morgon då vi vakuade. Jag
var sjuk och fullkomligt tillintetgjord och såg
knappast att det var folk omkring oss. Men
så var det, och det var goda menniskor, som
gåfvo oss mat och förde oss till ett ställa, der
vi fingo tak öfver hufvudet och hvarifrån vi
så fort som möjligt gingo till Green Bay, der
jag snart återhemtade mig från min sjukdom
och efter den förfärliga nattens fasor. Min
mor befinner sig fortfarande i samma slöhets
tillstånd, men doktorn säger, att hon snart
blir riktigt tokig, Louis återhemtade sig
snart, men från min man har jag ännu oj hört
någonting,
a nt SEEN