Jag vär nästan vansinnig af fasa och förtviflan och sjönk slutligen till marken med min gosse i mina armar. Jag måste ha svimmat, ty jag vet ingenting om hvad som passerade, förrän någon häftigt skakade mig i axeln och jag hörde ett vildt, vansinnigt skratt. Jag slog upp mina ögon och öfver mig stod min moder med en dragen koif i sin hand. Hela skogen tycktes stå i lågor, ehuru luften icke var så olidligt het som förut. Skogen bakom den öppna platsen måtte ha brunnit ända till brynet den starka vinden fört röken uppåt ötver våra hufvuden. Min mor såg ned på mig och i hennes ögon lyste vansionets förfärliga glöd. — Ha, ha! gade hon. Just hygglig tid på natten för en mor och hennes burn att Vara ute ch löpa i skogarne! Treflig natt, det här! Tatt — det är dag! Se på det der röda ske net — det är dagsliusst! Dagen! Domsens dag är kommen! Och klipporna brinna! Bed dem att falla öfver oss! skmclnen och domedag; Herren kommer och han åker så att bjulen på hans vagn glöda! Kom och låt oss gå och möta honom i skyarne! Låt oss åka på röken och dundret och sopa stjernorna från himmelen! Kom, du skall följa med mig! Och hon grep fast i Louis, som hade kastat sig ned öfver mig ock i förskräckelsen tryckte sig fast intill mitt bröst. Jag sprang upp och utropade: — Moder, moder! Hvad vill du göra — vill du döda mig och Louis? — Döda er? Ja, hvarför vänta med det? Herren ka och djefvulen drifver sitt spel Han har lössläppt sin auhang mot verlden. Brakande störta träden i skogarne, ty alla helvetets onda andar rycka omkull dem med krokar af eld. Jag har sett dem då jag sprang efter er. Jag har gett er hela vägen; Jag red på en vatg. Det var en loup-gavou, en fammal vän till mig, som förde mig säkert fram och höll mig från rådjuren. Jag skall döda er, eller kansko ni vill brinna upp? Ni ska upp — upp högre än månen och öfver olden, Kom, låt oss gål Och än en gång fattade hon tag i Louis: knifven blixtrade i luften. Jag rusade på henne och med tio mödrars styrka i mina armar brottades jag med henne. Sårad, utmattad och blödande som jag var, gaf tan min man och mitt barn dock en j krafter. Jag blef den vansinniga öfvern och glömmande att hon var min moder — ; att hon var något annat än en som villo blifva mitt barns mörde -— grep jag henne vid strupen då hon rullade sig på marken och jag sökte strypa henne. Hennes vansinne hade nästan gjort också mig vansinnig. Jag erfor samma känsla som en mordiskt sinnad fåne. Men så tänkte jag, att det var min mor, som låg der nästan död och maktlös och att elden snart skulle nalkas och kanske falla öfver oss alla. Mia hand hejdades och då min moder reste sig upp, var all hennes vildhet nästan förbi och hade efterträdts af det lugn — nä mande sig slöhet, — som utmärkt henne under de senaste åren, Hon var villig och redo att göra allt hvad jag sade hennve, men knifven höll jag stadigt i min hand, Vinden hade lagt sig och ett lätt regn började falla bland löfverket öfver våra hufvuden, under det vi en eller par timmar gingo framåt, och sedan, öfverväldigade af trötthet och icke längre i fruktan för att elden skulle vara öfver osa, lade vi oss ned i en fördjupning och inslumrade. Det var morgon då vi vakuade. Jag var sjuk och fullkomligt tillintetgjord och såg knappast att det var folk omkring oss. Men så var det, och det var goda menniskor, som gåfvo oss mat och förde oss till ett ställa, der vi fingo tak öfver hufvudet och hvarifrån vi så fort som möjligt gingo till Green Bay, der jag snart återhemtade mig från min sjukdom och efter den förfärliga nattens fasor. Min mor befinner sig fortfarande i samma slöhets tillstånd, men doktorn säger, att hon snart blir riktigt tokig, Louis återhemtade sig snart, men från min man har jag ännu oj hört någonting, a nt SEEN