NI Re
Han igenkände baronessan Igomers kammar-
tjonare.
— Ack, nådig herre! utbrast denne, då
han varseblef Wallenstein.
Derefter föll han på knä och räckte fält-
marskalken ett skärp.
— Min Gud! är hon död? utropade Wallen-
stein.
Kammartjenaren reste sig åter upp och
berättade för hertigen, huruledes baronessan
Igomer omkommit; en enda sak af hvad hon
bar på sig vid olyckstillfället fanns qvar till
minne af henne, och det var detta lilla siden-
skärp, som räddats genom sin lätthet. Nu
sof Thekla den eviga sömnen under träskets
vass och liljor.
Wallenstein åhörde med dyster min kam-
martjenarens berättelse.
— Ah! utbrast han slutligen... så må då
jorden få dricka blod! Du skall bli hämnad
på ett lysande sätt, Thekla!
Han sammankallade nu den kejserliga ar-
mårs generaler, Isolani, Kolloredo, Piccolomini
och Terzki.
— Mira herrar, sade han till dem, i mor-
gon skola vi strida mot Gustaf Adolf och
hans här.
Innan dagen inbröt, voro alla förberedande
åtgärder vidtagna. Djnpa grafvar, garnerade
med spetsiga pålar, sträckte sig på bäda sidor
om landsvägen mellan Weissenfela och Leip-
zig, hvilken skilde de två armåerna från hvar-