NI Re Han igenkände baronessan Igomers kammartjonare. — Ack, nådig herre! utbrast denne, då han varseblef Wallenstein. Derefter föll han på knä och räckte fältmarskalken ett skärp. — Min Gud! är hon död? utropade Wallenstein. Kammartjenaren reste sig åter upp och berättade för hertigen, huruledes baronessan Igomer omkommit; en enda sak af hvad hon bar på sig vid olyckstillfället fanns qvar till minne af henne, och det var detta lilla sidenskärp, som räddats genom sin lätthet. Nu sof Thekla den eviga sömnen under träskets vass och liljor. Wallenstein åhörde med dyster min kammartjenarens berättelse. — Ah! utbrast han slutligen... så må då jorden få dricka blod! Du skall bli hämnad på ett lysande sätt, Thekla! Han sammankallade nu den kejserliga armårs generaler, Isolani, Kolloredo, Piccolomini och Terzki. — Mira herrar, sade han till dem, i morgon skola vi strida mot Gustaf Adolf och hans här. Innan dagen inbröt, voro alla förberedande åtgärder vidtagna. Djnpa grafvar, garnerade med spetsiga pålar, sträckte sig på bäda sidor om landsvägen mellan Weissenfela och Leipzig, hvilken skilde de två armåerna från hvar