na ANN
Kapten Rossels sista stunder.
Kaptenen vid franska geniväsendet, Lou i
Rossei, hörde till den i Metz instängda
armån. Han smög sig förklädd ur Metz
och kom till Tours för att meddela Gam.
betta huru illa marskalk Bazaine motsva.
rade det honom lemnade förtroendet. Un-
der krigets fortgång blef han kommenderad
till Nevers. När han der erfor att republi-
ken hade slutit fred och parisarne rest sig,
vaknade hos honom det dåraktiga hoppet att
om de parisiska radikalerna segrade öfver
den moderata nationalförsamlingen skulle det
blifva möjligt för nationen att ännu en gång
resa sig och då segra öfver tyskarne. För
att härtill medverka sände han till veder-
börande sin motiverade afskedsansökan och
utan att afvakta bifall dertill begaf han sig
till Paris. Kommunalstyrelsen gaf snart den
enorgiske och kunskapsrike unge officeren
högsta befälet öfver sina trupper, men fin-
nande dessa alltför dåliga och mötande allt-
för många hinder genom stridiga åsigter hos
do styrande, nedlade Rossel snart sitt befäl.
När Versaillesregeringens trupper intogo
Paris, blef Rossel tillfångatagen och ställd
inför krigsrätt. Den dömde honom till dö-
den derför att han, officeren, gått öfver till
fiendem. Domen anses af många jurister
orättfärdig, ty af lagen framgår otvetydigt
att med fiendenX menas en utländsk fiende,
och det invändege vidare att Rossel icke var
officer, eftersom han hade begärt afsked in-
nan han förenade sig med kommunarderna.
Men krigsrätten frågade icke efter lagens
ordalydelse, och på det andra inkastet sva-
rades att Rossel var officer så länge afske-
det icke beviljats. Således förblef domen
öfver honom beståndande.
Rättsmedvetandet har sagt fransmännen
att krigsdomstolen har orätt: att då den lå-
tit skjuta Rossel har den begått ett juri-
diskt mord, ty den hade icke lagen med sig,
och fällt en politisk dödsdom; ty Rossel bröt
icke mot disciplinen när han lemnade sta-
tens tjenst och uppoffrade alla framtida ut-
sigter för att, som han inbillade sig, på an-
nat fält mera gagna sitt fädernesland. Utan
all fråga var han oklok. Det var Gambetta
ock i högsta grad när han tog sig töre att
fortsätta kriget sedan hela franska armön
var fallen eller fången. Men icke var nå-
gondera af dem derföre förtjent af döden.
Republiken af 1848, på samma gång hon
bannlyste den röda fanan, bannlyste döds-
straffet för politiska brott. 1870 års re-
publik har återinfört det på en krokväg,
genom den militära disciplinens bakdörr. Så
långt har det redan kommit med denna
nyaste republik, styrd af monarkister. Om
Rossel af ungdomlig entusiasm felat, hur
tusenfalt skulle icke han med gin ädelhet,
sina ovanliga kunskaper, kunnat godtgöra
let om man unnat honom tid dertill! Frank-
rike hade mindre än månget annat land råd
At göra sig af med en dylik son. Oriktig
ir föreställningen att genom hans arkebu-
Bering man skulle injaga trohet hos en
Armå som nyss visat sig med så fullkom-
igt jemnmod kasta öfver bord tjensteeden åt
Napoleon och ofta, i trots af egna åsigter,
följa republikens fana — hos en armd, af
vars officerare hundratal just i dessa da-
sar smyga till Luzern för att uppvakta den
oresumtive Henrik V och bland hvars öf-
iga befäl tusental äro färdiga att när som
elst taga rättning på någon af de orlkan-
eos VA. ar gu s.a Ra NN