na ANN Kapten Rossels sista stunder. Kaptenen vid franska geniväsendet, Lou i Rossei, hörde till den i Metz instängda armån. Han smög sig förklädd ur Metz och kom till Tours för att meddela Gam. betta huru illa marskalk Bazaine motsva. rade det honom lemnade förtroendet. Under krigets fortgång blef han kommenderad till Nevers. När han der erfor att republiken hade slutit fred och parisarne rest sig, vaknade hos honom det dåraktiga hoppet att om de parisiska radikalerna segrade öfver den moderata nationalförsamlingen skulle det blifva möjligt för nationen att ännu en gång resa sig och då segra öfver tyskarne. För att härtill medverka sände han till vederbörande sin motiverade afskedsansökan och utan att afvakta bifall dertill begaf han sig till Paris. Kommunalstyrelsen gaf snart den enorgiske och kunskapsrike unge officeren högsta befälet öfver sina trupper, men finnande dessa alltför dåliga och mötande alltför många hinder genom stridiga åsigter hos do styrande, nedlade Rossel snart sitt befäl. När Versaillesregeringens trupper intogo Paris, blef Rossel tillfångatagen och ställd inför krigsrätt. Den dömde honom till döden derför att han, officeren, gått öfver till fiendem. Domen anses af många jurister orättfärdig, ty af lagen framgår otvetydigt att med fiendenX menas en utländsk fiende, och det invändege vidare att Rossel icke var officer, eftersom han hade begärt afsked innan han förenade sig med kommunarderna. Men krigsrätten frågade icke efter lagens ordalydelse, och på det andra inkastet svarades att Rossel var officer så länge afskedet icke beviljats. Således förblef domen öfver honom beståndande. Rättsmedvetandet har sagt fransmännen att krigsdomstolen har orätt: att då den låtit skjuta Rossel har den begått ett juridiskt mord, ty den hade icke lagen med sig, och fällt en politisk dödsdom; ty Rossel bröt icke mot disciplinen när han lemnade statens tjenst och uppoffrade alla framtida utsigter för att, som han inbillade sig, på annat fält mera gagna sitt fädernesland. Utan all fråga var han oklok. Det var Gambetta ock i högsta grad när han tog sig töre att fortsätta kriget sedan hela franska armön var fallen eller fången. Men icke var någondera af dem derföre förtjent af döden. Republiken af 1848, på samma gång hon bannlyste den röda fanan, bannlyste dödsstraffet för politiska brott. 1870 års republik har återinfört det på en krokväg, genom den militära disciplinens bakdörr. Så långt har det redan kommit med denna nyaste republik, styrd af monarkister. Om Rossel af ungdomlig entusiasm felat, hur tusenfalt skulle icke han med gin ädelhet, sina ovanliga kunskaper, kunnat godtgöra let om man unnat honom tid dertill! Frankrike hade mindre än månget annat land råd At göra sig af med en dylik son. Oriktig ir föreställningen att genom hans arkebuBering man skulle injaga trohet hos en Armå som nyss visat sig med så fullkomigt jemnmod kasta öfver bord tjensteeden åt Napoleon och ofta, i trots af egna åsigter, följa republikens fana — hos en armd, af vars officerare hundratal just i dessa dasar smyga till Luzern för att uppvakta den oresumtive Henrik V och bland hvars öfiga befäl tusental äro färdiga att när som elst taga rättning på någon af de orlkaneos VA. ar gu s.a Ra NN