nerna... På den tiden hade man god aptit,
det kom icke då i fråga att spöka sin lekamen
såsom nu för tiden.
Aftonen inbröt, och mörkret började ut-
breda sig öfver de stridande. Anfallen blefvo
efterhand mindre häftiga och förnyades icke
så- oupphörligt. De kejserlige - tycktes ha
tröttrat på att gång efter annan utan all
nytta stöta sina hufvuden mot klippan. De
gjorde en sista ansträgdgning och blefvo till-
bakaslagna, hvarefter man hörde deras office-
rare kommendera dem att retirera.
— Hvar tror du Adrienne och Diana nu
äro? frågade herr de la Guerche Renaud.
— Förmodligen på slätten bakom berget,
svarade herr de Chaufontaine.
Order att stiga till häst utdelades nu i all
tysthet. -Dragonerna lemnade en och en i
sender sin post. Slutligen smögo sig äfven
Armand Louis, Renaud, Magnus och Carquefou
bort. De suckade, när de sågo dem bland
sina kamrater, som icke följde deras exempel;
de visste att dessa aldrig mera skulle röra sig.
Herr de Volras och herr de Collonges sutto
till häst, den förre framåtlutad och med han-
den hårdt sluten om värjfästet, den sednare
rak i ryggen och med ett troteigt leende på
läpparne.
Man tog de dödes hästar vid tyglarne och
Armand Louis gaf derpå signal till uppbrott.
Endast tjugu man företogo färden; de öfriga
trettio sofvo den eviga sömnen. 7