nerna... På den tiden hade man god aptit, det kom icke då i fråga att spöka sin lekamen såsom nu för tiden. Aftonen inbröt, och mörkret började utbreda sig öfver de stridande. Anfallen blefvo efterhand mindre häftiga och förnyades icke såoupphörligt. De kejserlige tycktes ha tröttrat på att gång efter annan utan all nytta stöta sina hufvuden mot klippan. De gjorde en sista ansträgdgning och blefvo tillbakaslagna, hvarefter man hörde deras officerare kommendera dem att retirera. — Hvar tror du Adrienne och Diana nu äro? frågade herr de la Guerche Renaud. — Förmodligen på slätten bakom berget, svarade herr de Chaufontaine. Order att stiga till häst utdelades nu i all tysthet. -Dragonerna lemnade en och en i sender sin post. Slutligen smögo sig äfven Armand Louis, Renaud, Magnus och Carquefou bort. De suckade, när de sågo dem bland sina kamrater, som icke följde deras exempel; de visste att dessa aldrig mera skulle röra sig. Herr de Volras och herr de Collonges sutto till häst, den förre framåtlutad och med handen hårdt sluten om värjfästet, den sednare rak i ryggen och med ett troteigt leende på läpparne. Man tog de dödes hästar vid tyglarne och Armand Louis gaf derpå signal till uppbrott. Endast tjugu man företogo färden; de öfriga trettio sofvo den eviga sömnen. 7