Landtbruks-afdelning. ;
Löf-tägten.
I den förut lemuade kortfattade redogörel-
sen för landtbruksakademiens novembersam-
mankomöt omnämndes att jägmästaren Björk-
man då höll ett föredrag om lämpligaste sättet
att hacka och berga löf till kreatursfoder.
Ofta ser man i hagary ängsbackar och skog,
der björk och andra löfträd växa, ett stort antal
träd alldeles förstörda till sitt virkesvärde. Orsa-
ken härtill är merändels att dessa träd blifvit
stympade eller för illa medfarna vid löfhack-
ning. Man kan dock mycket väl tillgodogöra
sig den inkomst af löfskogen, som löfvets
användande till foder lemnar, utan atsinågon
väsentligare grad minska virkets värde. Det
bör vara så mycket mer angeläget att iakttaga
nödiga försigtighetsmått i detta fall, som der-
igenom tillgången på löf äfven kan ökas, och
detta är ingen obetydlig sak, ty löfvets foder-
värde är, som bekant, ungefär lika med det
vanliga ängshöets.
Löftägten verkställes på två sätt, antingen
medelst hamling, d. v. s. underqvistning, eller
genom toppning. Det inträffar visserligen att
på afröjda platser, afsedda för vanlig skogs-
odling, massor af björk- och asp-plantor upp-
växa, äfvensom att sådana sticka upp från
rötterna af fällda träd; vid sådant förhållande
och då dessas tillväxt skulle vara till skada,
hugger man naturligtvis rubb och stubb,
som det heter; men detta sätt att taga löf
bör till undantagen och lemnas sålunda här
ur räkningen.
Vid hamling bör man noga iakttäga ätt
qvistarne ej afhuggas invid trädets stam, utan
omkring 1 fot derifrån, emedan barken der är
tundare, hvaraf följer att nya skott ha lättare att
tränga fram. Trädet bör alltid lemnas orördt ett
par alnar i toppen. Vid andrå hamlingen bör
man lika noga iakttaga att omkring halfva an-
talet qvistar afhugges ett par tum från de
nya skottens fäste, men de öfriga alldeles in-
till de gamla skotten. Detta är nödvändigt
för trädets välbefinnande och för att bevara
virkets värde.
Löftägt å ståndskog borde aldrig ega rum
annat än genom hamling, emedan toppning
äfven för de oömmaste trädslagen är förstö-
rande; men absolut nödvändigt är detta för-
faringssätt beträffande björk och asp, hvilka
gifva den bästa löfskörden, samt al, lönn, ek,
ask 0. s. v., såvida man ej uppsåtligt vill för-
störa dessa trädslags virkesvärds. För topp-
ning, om sådan nödvändigt skall företagas,
lämpa sig bäst pil: och poppelarterna samt
lind och avenbok. Vid-:andra toppningen bör
man afhugga pilen invid gamla stammen, men
å de andra trädslagen lemnäs ett par tum
qvar af de nya skotten.
De vanliga felen som begås vid löftägt äro:
att man toppar träd; som alldeles icke tåla
vid en sådan behandling, att löfskörden åter-
kommer alltför ofta samt att genom sådan
behandling förstörda träd få qvarstå, hvarige-
nom nya träd hindras att uppväxa.
— Hvar och en, som vill ha den högsta m
afkomst af sin löfskog, bör ordna I
årstrakter, indelade efter det autal år, som de
olika löfträden böra hvila. Sålunda behöfver
t, ex. pilen 3 år, .alen och popeln 4, aspen