Landtbruks-afdelning. ; Löf-tägten. I den förut lemuade kortfattade redogörelsen för landtbruksakademiens novembersammankomöt omnämndes att jägmästaren Björkman då höll ett föredrag om lämpligaste sättet att hacka och berga löf till kreatursfoder. Ofta ser man i hagary ängsbackar och skog, der björk och andra löfträd växa, ett stort antal träd alldeles förstörda till sitt virkesvärde. Orsaken härtill är merändels att dessa träd blifvit stympade eller för illa medfarna vid löfhackning. Man kan dock mycket väl tillgodogöra sig den inkomst af löfskogen, som löfvets användande till foder lemnar, utan atsinågon väsentligare grad minska virkets värde. Det bör vara så mycket mer angeläget att iakttaga nödiga försigtighetsmått i detta fall, som derigenom tillgången på löf äfven kan ökas, och detta är ingen obetydlig sak, ty löfvets fodervärde är, som bekant, ungefär lika med det vanliga ängshöets. Löftägten verkställes på två sätt, antingen medelst hamling, d. v. s. underqvistning, eller genom toppning. Det inträffar visserligen att på afröjda platser, afsedda för vanlig skogsodling, massor af björkoch asp-plantor uppväxa, äfvensom att sådana sticka upp från rötterna af fällda träd; vid sådant förhållande och då dessas tillväxt skulle vara till skada, hugger man naturligtvis rubb och stubb, som det heter; men detta sätt att taga löf bör till undantagen och lemnas sålunda här ur räkningen. Vid hamling bör man noga iakttäga ätt qvistarne ej afhuggas invid trädets stam, utan omkring 1 fot derifrån, emedan barken der är tundare, hvaraf följer att nya skott ha lättare att tränga fram. Trädet bör alltid lemnas orördt ett par alnar i toppen. Vid andrå hamlingen bör man lika noga iakttaga att omkring halfva antalet qvistar afhugges ett par tum från de nya skottens fäste, men de öfriga alldeles intill de gamla skotten. Detta är nödvändigt för trädets välbefinnande och för att bevara virkets värde. Löftägt å ståndskog borde aldrig ega rum annat än genom hamling, emedan toppning äfven för de oömmaste trädslagen är förstörande; men absolut nödvändigt är detta förfaringssätt beträffande björk och asp, hvilka gifva den bästa löfskörden, samt al, lönn, ek, ask 0. s. v., såvida man ej uppsåtligt vill förstöra dessa trädslags virkesvärds. För toppning, om sådan nödvändigt skall företagas, lämpa sig bäst pil: och poppelarterna samt lind och avenbok. Vid-:andra toppningen bör man afhugga pilen invid gamla stammen, men å de andra trädslagen lemnäs ett par tum qvar af de nya skotten. De vanliga felen som begås vid löftägt äro: att man toppar träd; som alldeles icke tåla vid en sådan behandling, att löfskörden återkommer alltför ofta samt att genom sådan behandling förstörda träd få qvarstå, hvarigenom nya träd hindras att uppväxa. — Hvar och en, som vill ha den högsta m afkomst af sin löfskog, bör ordna I årstrakter, indelade efter det autal år, som de olika löfträden böra hvila. Sålunda behöfver t, ex. pilen 3 år, .alen och popeln 4, aspen