brådskande och med fickorna fulla af guld
skyndar förbi, eller till den tidsmördande
lorden, hvilken såsom en öfvermätt gud ri-
der förbi på sin fullblodsgångare och då och
då kastar en likgiltig blick på menniskohvim-
let under sig, liksom vore det myror eller
åtminstone en hop underordnade varelser,
hvilkas glädje eller smärta icke hade något
gemensamt med hans begär och känslor; ty
fver massan, som klibbar fast vid jorden,
sväfvar Englands nobility såsom väsen af en
högre ordning, hvilka betrakta Englind en-
dast såsom deras hvardagsrum, Italien såsom
deras sommarträdgård, Paris såsom deras
mottagningsrum och hela verlden såsom de-
ras egendom. Utan bekymmer och utan
gränser sväfva de fram öfver jorden, och
deras guld är den talisman, som framtrollar
uppfyllandet af deras dåraktigaste önsknin-
Bar.
Arma fattigdom! Hur plågsamt måste det
icke kännas att svälta, då andra frossa i ett
hånande öfverflöä! Och om än en likgiltig
hand Kastar en brödkant i ditt sköte, huru
bittra måste icke de tårar vara, hvarmed du
väter den! Du förgiftar dig sjelf med dina
egna tårar. Hvem vågar kasta första ste-
nen på dig, om du gör dig till kamrat med
lasten och brottet. Förskjutna och fredlösa
brottslingar hafva ofta ett mera menskligt
hjerta än dessa dygdens kalla, tadelfria he-
dersborgare i hvilkas förtorkade hjertan för-
mågan till att göra ondt är utsläckt, men
också förmågan att göra godt.
Jag har sett det märkvärdigaste, som verl-
den kan visa den undrande menniskoanden,
jag har sett det och förundrar mig ännu allt-
jemt deröfver. Äunu står för min syn den-
pa försterade skog af hus, och mellan dem
denra brusande ström af lefvande menni-
skouneigten med alla deras olikartade pas
sioner, med allt deran förfärliga brådskande
kärlek, hunger och hat.
Jag tslar om London.
150 SEGER IRENE