brådskande och med fickorna fulla af guld skyndar förbi, eller till den tidsmördande lorden, hvilken såsom en öfvermätt gud rider förbi på sin fullblodsgångare och då och då kastar en likgiltig blick på menniskohvimlet under sig, liksom vore det myror eller åtminstone en hop underordnade varelser, hvilkas glädje eller smärta icke hade något gemensamt med hans begär och känslor; ty fver massan, som klibbar fast vid jorden, sväfvar Englands nobility såsom väsen af en högre ordning, hvilka betrakta Englind endast såsom deras hvardagsrum, Italien såsom deras sommarträdgård, Paris såsom deras mottagningsrum och hela verlden såsom deras egendom. Utan bekymmer och utan gränser sväfva de fram öfver jorden, och deras guld är den talisman, som framtrollar uppfyllandet af deras dåraktigaste önskninBar. Arma fattigdom! Hur plågsamt måste det icke kännas att svälta, då andra frossa i ett hånande öfverflöä! Och om än en likgiltig hand Kastar en brödkant i ditt sköte, huru bittra måste icke de tårar vara, hvarmed du väter den! Du förgiftar dig sjelf med dina egna tårar. Hvem vågar kasta första stenen på dig, om du gör dig till kamrat med lasten och brottet. Förskjutna och fredlösa brottslingar hafva ofta ett mera menskligt hjerta än dessa dygdens kalla, tadelfria hedersborgare i hvilkas förtorkade hjertan förmågan till att göra ondt är utsläckt, men också förmågan att göra godt. Jag har sett det märkvärdigaste, som verlden kan visa den undrande menniskoanden, jag har sett det och förundrar mig ännu alltjemt deröfver. Äunu står för min syn denpa försterade skog af hus, och mellan dem denra brusande ström af lefvande menniskouneigten med alla deras olikartade pas sioner, med allt deran förfärliga brådskande kärlek, hunger och hat. Jag tslar om London. 150 SEGER IRENE