torha är godt ram. Hundarna kunna be hörlgen lukta på hvarandra, menniskorn kunna i godan ro stå och stirra och prat om teatern och helsa ödmjukt, mycket öd mjukt, då en eller annan förnäm pjälter elle vice-pjalter med brokiga band på den logg slitna rocken, eller en pudrad, guldsmid liten hofmarskalk nådigt helsande dansa förbi. Jag hade föresatt mig att icke förvåna öfver Londons storhet, hvarom jag hade hör så mycket, men det gick med mig som mer den stackars skolgossen, som hade föresat sig att icke låtsa om det stryk han skull få. Saken var nemligen den, att han tade de vanliga slagen med den vanli käppen och som vanligt på ryggen; men : stället fick han en ovanligt stor portion slag på ett ovanligt ställe och med en smal rotting. Jag hade väntat mig stora palats och såg idel små hus. Men just deras enformighet och deras oöfverskådliga mängd gjorde ett så mäktigt intryck. Dessa tegelstenshus ha i följd af den fuktiga luften och koldammet en och samma färg, nämligen en brunt olivegrön; de äro alla byggda i samma stil, ba i allmänhet två eller tre fönster på bredden, tre på höjden och prydas upptill af små röda skorstenar, hvilka likna nyss utdragna, blodiga tänder. De gator, som bildas af dessa hus, likna i följd häraf tvåi oändlighet utdragna, kasernartade byggnader. Detta har sin grund i det förhållandet, att hvarje engelsk familj, till och med om den består af blott två personer, dock. vill ha ett helt hus för sig, sin egen borg, och rika spekulanter bygga, för att fylla detta behof, hela gator och sälja sedan husen styckevis. Vid Citys hufvudgator, den del af London, der handeln har sitt hufvudsäte, der det ännu finns mycket gamla byggnader spridda mellan de nya, och der husens framsidor ända till takfoten äro betäckta med alnslånga, förgyllda namn och siffror i relief, der är husens karakteristiska enformighet. icke så i ögonen fallande, så mycket mindro som främlingens öga oupphörligt fängslas af den underbara anblicken af de nya och smakfulla föremål, som äro utställda i bodfönsterna. Dessa föremål fratnbringa icke blott den bästa effekt, derför att engelsmannen lemnar ullt hvad han tillverkar så fulländadt; ty hvarjo astrallampa och hvarjo stöfvel, hvarje tekök och hvarjo klädning skiner så fiisked och inbjudande emot en, utan också derför att det sätt, hvarpå de äro uppställda, kontrasten i färger och mångfalden öfver de engelska bodarne utbreda ett eget behag. Till och med de mest hvardagliga — lifsförnödenheter visa sig i en öfverraskande, förtrollande glans; vanliga matvaror locka oss genom det egendomliga sätt, hvarpå de belysas; till och med rå fisk ligger så aptitligt ordnad, att dess fjälls regnbågslika glans smeker vårt öga, rått kött ligger som om det vore måladt, omgifvet af leende persilja, på nätta, brokiga porslinstallrikar; ja, alltsammans ser ut som om det vore måladt och påminner om de lysande och dock så blygsamma taflorna af Frans Mierits. Menniskorna äro plott icke så glada som på dessa holländska målningar; med den allvarligaste min sälja de de mest komiska lapprisaker, och snitten och färgen på deras kläder äro lika enformiga som deras hus. I motsatta ändan af London, som man kallar Vestra ändan, the west end of the town, och der den förnäma och minst Verksamma verlden bor, är dönna enformighet ännu mera framträdande. Här finns det dock hela långa, breda gator, der slla hus äro stora som palats, men som utvändigt icke ha andra prydnader, än att man här, som på alla bättre och nyare byggnader i London, ser fönsterna i första våningen prydda med balkonger af gjutha jerngaller, och derjermte ett svart gallerverk kring nedgången till källaren. I denna del af staden finter man jemväl stora öppna platser: sträckör af Hus, liknande le förut beskrifna, som bilda en fyrkant, i hvars midt befinner: sig en afett svart jerfigaller omgifven park med en eller annan staty uti. På vissa platser och gator såras främlingens öga ingenstädes med anblicken af fattigdomens bofälliga kojor. — Rikelom och förnämhet stirra emot en från illa håll, och undanträngdt till afsides ligande gränder och mörka fuktiga brinkar or armodet med sina lumpor och sina sårar. Den främling, som genomvandrar Londons stora gator och icke råkar att komma in i le egentliga fattigqvarteren, ser derför inet, eller i alla händelser ytterst litet af let elände, som finnes i London. Blott här ch der, vid ingången till en mörk liten sränd, står en qvinna i paltor med ett diarn vid det utmagrado bröstet och ber med olicken om en allmosa. Om dessa ögon iäro rackra, skådar man kanske till och med in dem och ryser för den verld af jommer ich djupt elände, man der upptäcker. De ranliga tiggarno äro gammalt folk, mest iegrer, som stå i gathörnen och — något jom är mycket ändamålsenligt i det smutliga London — bana vig för fotgånsaremt medelst sin qvusty en tjonst, hvar. ör de begära: en ponny. Först om aft. varno smyger fattigdomen sig i sällskap ned lasten och brottet ut ur Kina Kälör. Ja iemskare hans armod sticker utaf mot det .edomenhs öfvermod, som öfverallt bröstar ig, med desto mera skygghet söker han lölja sig, och endast Hung mången gång vid midda