torha är godt ram. Hundarna kunna be
hörlgen lukta på hvarandra, menniskorn
kunna i godan ro stå och stirra och prat
om teatern och helsa ödmjukt, mycket öd
mjukt, då en eller annan förnäm pjälter elle
vice-pjalter med brokiga band på den logg
slitna rocken, eller en pudrad, guldsmid
liten hofmarskalk nådigt helsande dansa
förbi.
Jag hade föresatt mig att icke förvåna
öfver Londons storhet, hvarom jag hade hör
så mycket, men det gick med mig som mer
den stackars skolgossen, som hade föresat
sig att icke låtsa om det stryk han skull
få. Saken var nemligen den, att han
tade de vanliga slagen med den vanli
käppen och som vanligt på ryggen; men :
stället fick han en ovanligt stor portion slag
på ett ovanligt ställe och med en smal rot-
ting. Jag hade väntat mig stora palats och
såg idel små hus. Men just deras enfor-
mighet och deras oöfverskådliga mängd
gjorde ett så mäktigt intryck. -
Dessa tegelstenshus ha i följd af den fuk-
tiga luften och koldammet en och samma
färg, nämligen en brunt olivegrön; de äro
alla byggda i samma stil, ba i allmänhet
två eller tre fönster på bredden, tre på
höjden och prydas upptill af små röda skor-
stenar, hvilka likna nyss utdragna, blodiga
tänder. De gator, som bildas af dessa hus,
likna i följd häraf tvåi oändlighet utdragna,
kasernartade byggnader. Detta har sin
grund i det förhållandet, att hvarje engelsk
familj, till och med om den består af blott
två personer, dock. vill ha ett helt hus för
sig, sin egen borg, och rika spekulanter
bygga, för att fylla detta behof, hela gator
och sälja sedan husen styckevis. Vid Citys
hufvudgator, den del af London, der handeln
har sitt hufvudsäte, der det ännu finns myc-
ket gamla byggnader spridda mellan de nya,
och der husens framsidor ända till takfoten
äro betäckta med alnslånga, förgyllda namn
och siffror i relief, der är husens karakte-
ristiska enformighet. icke så i ögonen fal-
lande, så mycket mindro som främlingens
öga oupphörligt fängslas af den underbara an-
blicken af de nya och smakfulla föremål, som
äro utställda i bodfönsterna. Dessa föremål
fratnbringa icke blott den bästa effekt, der-
för att engelsmannen lemnar ullt hvad han
tillverkar så fulländadt; ty hvarjo astral-
lampa och hvarjo stöfvel, hvarje tekök
och hvarjo klädning skiner så fiisked
och inbjudande emot en, utan också der-
för att det sätt, hvarpå de äro upp-
ställda, kontrasten i färger och mångfalden
öfver de engelska bodarne utbreda ett
eget behag. Till och med de mest hvar-
dagliga — lifsförnödenheter visa sig i en
öfverraskande, förtrollande glans; vanliga
matvaror locka oss genom det egendom-
liga sätt, hvarpå de belysas; till och
med rå fisk ligger så aptitligt ordnad, att
dess fjälls regnbågslika glans smeker vårt
öga, rått kött ligger som om det vore må-
ladt, omgifvet af leende persilja, på nätta,
brokiga porslinstallrikar; ja, alltsammans ser
ut som om det vore måladt och påminner
om de lysande och dock så blygsamma taf-
lorna af Frans Mierits. Menniskorna äro
plott icke så glada som på dessa holländska
målningar; med den allvarligaste min sälja
de de mest komiska lapprisaker, och snitten
och färgen på deras kläder äro lika enfor-
miga som deras hus.
I motsatta ändan af London, som man
kallar Vestra ändan, the west end of the town,
och der den förnäma och minst Verksamma
verlden bor, är dönna enformighet ännu
mera framträdande. Här finns det dock hela
långa, breda gator, der slla hus äro stora
som palats, men som utvändigt icke ha an-
dra prydnader, än att man här, som på alla
bättre och nyare byggnader i London, ser
fönsterna i första våningen prydda med bal-
konger af gjutha jerngaller, och derjermte ett
svart gallerverk kring nedgången till källaren.
I denna del af staden finter man jemväl stora
öppna platser: sträckör af Hus, liknande
le förut beskrifna, som bilda en fyrkant, i
hvars midt befinner: sig en afett svart jerfi-
galler omgifven park med en eller annan
staty uti. På vissa platser och gator såras
främlingens öga ingenstädes med anblicken
af fattigdomens bofälliga kojor. — Rike-
lom och förnämhet stirra emot en från
illa håll, och undanträngdt till afsides lig-
ande gränder och mörka fuktiga brinkar
or armodet med sina lumpor och sina
sårar.
Den främling, som genomvandrar Londons
stora gator och icke råkar att komma in i
le egentliga fattigqvarteren, ser derför in-
et, eller i alla händelser ytterst litet af
let elände, som finnes i London. Blott här
ch der, vid ingången till en mörk liten
sränd, står en qvinna i paltor med ett di-
arn vid det utmagrado bröstet och ber med
olicken om en allmosa. Om dessa ögon iäro
rackra, skådar man kanske till och med in
dem och ryser för den verld af jommer
ich djupt elände, man der upptäcker. De
ranliga tiggarno äro gammalt folk, mest
iegrer, som stå i gathörnen och — något
jom är mycket ändamålsenligt i det smut-
liga London — bana vig för fotgån-
saremt medelst sin qvusty en tjonst, hvar.
ör de begära: en ponny. Först om aft.
varno smyger fattigdomen sig i sällskap
ned lasten och brottet ut ur Kina Kälör. Ja
iemskare hans armod sticker utaf mot det
.edomenhs öfvermod, som öfverallt bröstar
ig, med desto mera skygghet söker han
lölja sig, och endast Hung
mången gång vid midda