Oroligheterua i Briissel,
om hvilka telegrafen hitfört någon känne-
dom, äro öfverraskande för dem som ej haft
tillfälle med större uppmärksamhet följa den
politiska strid som en längre tid pågått i
Belgien.
Detta rikes invånare äro delade i tre par-
tier: det klerikala, det liberala och det ra-
dikala. Det klerikala, eller presterliga, hude
väldet inom representationen och i följd
deraf inom regeringen intill 1857. Då ut-
färdade regeringen en förordning, som tyd-
ligen gick ut på att underlätta riktandet
genom testamenten af kyrkans och andliga
stiftelsers förmögenhet. Denna förordning
framkallade oroligheter, alldeles liknande de
nu timade, och hvilka ledde dertill att
konungen entledigade den klerikala mini-
stören och utnämnde en liberal.
Med vexlande personer fortfor den libe-
rala regimen, men framkallade i sin ordning,
äfven den, motstånd, först och främst af de
störtade klerikalerne, sedan af de radikale,
hvilka ansågo det liberala kabinettet ut-
veckla alltför liten verksamhet. Då nya
val till andra kammaren förrättades 1869,
blefvo de liberala kandidaterna på många
ställen besegrade, dels derför att deras parti
gjort sig alltför tryggt och dels emedan de
klerikala och radikalerna slöto förbund mot
de liberala. Den nya kammaren hade en
klerikal majoritet, regeringspersonalen om-
byttes 1870, och så begyntes striden åter.
Det liberala partiet har nu fått i sina
händer ett kraftigt vapen mot det klerikala.
Det fanns i Belgien en hr Langrand, som
der satte i gång ett aktievingleri. Alluifrån
elutet af 1850-talet stiftade han sjelf celler
genom medhjelpare det ena aktiebolaget ef-
ter det andra. Till direktörer lit han välja
framstående politiska personer af det kleri-
kala partiet, hans företag gynnades derför
af presterskapet och påfven skref till honom
ett komplimenterande bref för det han för
kristligat kapitalet? samt utnämnde honom
till romersk baron. Hans svindlande affärer
väckte efterhand misstroende, kapitalisterna
drogo sig ifrån dem, han vände sig i stället
till den stora massan, till landtbefolkningen;
den insatte sina besparingar i hans kassor.
Förlidet år lyckades det ej längre att hålla
uppe vinoglerierna. Langrand måste göra
bankrutt, han tilltalades såsom bedräglig
gäldenär och ansvarsyrkande för delaktighet
i hans bedrägerier framställdes mot direk-
törerna i flere af hans bolag. Bland dessa
direktörer befann sig hr de Decker, f. d. in-
rikesminister i det klerikala kabinettet af
18535 och en af det partiets talangfullaste
medlemmar. Hvad andel han haftide Lan-
grandska bolagstransaktionerna synes deraf
att han af dem skördat en vinst af 1,400,000
frank, och detta fastän de som insatt pen-
ningar i bolagen förlorade dem. (Hr de
Decker uppger sig likväl ha återbetalt
1,300,000 frank till konkuremassan, så att
icke mer än 105,000 frank skulle vara hans
behållning.)
Denne hr de Decker hafva hans politiska
vänner inom ministåren beredt utkomst ge-
nom att utnämna honom till guvernör öfver
Limburg.
Ryktet om Baras tillimnade interpella-
tion hade uppfyllt alla åhörareplatser i de-
puterade xzammaren. Äfvenledes utanför
samlade sig en stor folkmassa. Interpella-
bionen, framförd med glänsande vältalighet,
MACRO PSYSNRGCMO O O IGN ro AR RE MOS IR TENSON ERA