Oroligheterua i Briissel, om hvilka telegrafen hitfört någon kännedom, äro öfverraskande för dem som ej haft tillfälle med större uppmärksamhet följa den politiska strid som en längre tid pågått i Belgien. Detta rikes invånare äro delade i tre partier: det klerikala, det liberala och det radikala. Det klerikala, eller presterliga, hude väldet inom representationen och i följd deraf inom regeringen intill 1857. Då utfärdade regeringen en förordning, som tydligen gick ut på att underlätta riktandet genom testamenten af kyrkans och andliga stiftelsers förmögenhet. Denna förordning framkallade oroligheter, alldeles liknande de nu timade, och hvilka ledde dertill att konungen entledigade den klerikala ministören och utnämnde en liberal. Med vexlande personer fortfor den liberala regimen, men framkallade i sin ordning, äfven den, motstånd, först och främst af de störtade klerikalerne, sedan af de radikale, hvilka ansågo det liberala kabinettet utveckla alltför liten verksamhet. Då nya val till andra kammaren förrättades 1869, blefvo de liberala kandidaterna på många ställen besegrade, dels derför att deras parti gjort sig alltför tryggt och dels emedan de klerikala och radikalerna slöto förbund mot de liberala. Den nya kammaren hade en klerikal majoritet, regeringspersonalen ombyttes 1870, och så begyntes striden åter. Det liberala partiet har nu fått i sina händer ett kraftigt vapen mot det klerikala. Det fanns i Belgien en hr Langrand, som der satte i gång ett aktievingleri. Alluifrån elutet af 1850-talet stiftade han sjelf celler genom medhjelpare det ena aktiebolaget efter det andra. Till direktörer lit han välja framstående politiska personer af det klerikala partiet, hans företag gynnades derför af presterskapet och påfven skref till honom ett komplimenterande bref för det han för kristligat kapitalet? samt utnämnde honom till romersk baron. Hans svindlande affärer väckte efterhand misstroende, kapitalisterna drogo sig ifrån dem, han vände sig i stället till den stora massan, till landtbefolkningen; den insatte sina besparingar i hans kassor. Förlidet år lyckades det ej längre att hålla uppe vinoglerierna. Langrand måste göra bankrutt, han tilltalades såsom bedräglig gäldenär och ansvarsyrkande för delaktighet i hans bedrägerier framställdes mot direktörerna i flere af hans bolag. Bland dessa direktörer befann sig hr de Decker, f. d. inrikesminister i det klerikala kabinettet af 18535 och en af det partiets talangfullaste medlemmar. Hvad andel han haftide Langrandska bolagstransaktionerna synes deraf att han af dem skördat en vinst af 1,400,000 frank, och detta fastän de som insatt penningar i bolagen förlorade dem. (Hr de Decker uppger sig likväl ha återbetalt 1,300,000 frank till konkuremassan, så att icke mer än 105,000 frank skulle vara hans behållning.) Denne hr de Decker hafva hans politiska vänner inom ministåren beredt utkomst genom att utnämna honom till guvernör öfver Limburg. Ryktet om Baras tillimnade interpellation hade uppfyllt alla åhörareplatser i deputerade xzammaren. Äfvenledes utanför samlade sig en stor folkmassa. Interpellabionen, framförd med glänsande vältalighet, MACRO PSYSNRGCMO O O IGN ro AR RE MOS IR TENSON ERA