När hufvudet blir hett, förlorar
det jemnvigten ).
Denna varnande erinran är man fullt befo-
gad att ställa såväl till Aftonbladets utgifvare,
hvilken i sin tidnings nr 261 funnit för godt
att intaga en sedan sommaren bordlagd god-
bit om Folkmötena och Riksdagen, som till
sjelfve V. H.— denna bemärkansvärda artikel-
författaresignatur. huru ämnet är ända till
leda uttraggadt och nyssnämnda artikel sär-
skildt förtjenar föga kommenterande, är dess
sanktion post festun at bemälde tidningsredak-
tion, äfvensom hela syftningen af artikeln, för
att ej tala om alla dess paradoxer, hvilka efter
så lång liggtid på redaktörens bord lämpligen
bort i frid få hvila i papperskorgen under
bordet, väl värda en spalt.
Vi hafva hittills varit vana att finna dylika
ettermängda personliga utgjutelser förbehållna
den sämre ackrediterade dagpressens organer:;
men emedan innehållets syfte har en herranom
söt och behaglig lukt, skulle det stora Afton-
bladets läsare nu på yttersta tiden, när den
passionerade urtima riksdagsstriden är väl af-
slutad, ha något riktigt kraftigt till lifs för
att, såsom man säger, hålla ångan uppe. Vi
vilja hvarken förmena Aftonbladet eller V.
H. att vara vid dåligt humör, att hvar för
sig efter sin ståndpunkt bedöma folkmöten
och riksdagsbeslut, men kunna ej annat än i
folkvettets namn uppmana båda att bortlägga
denna ötversittarejargong, värdig hufvudstadens
folkskolesvenner och handtverkslärlingar, med
hånande utlåtelser om böader, bondsmak
m. m., som med verkligen dålig smak fått snart
sagdt häfdvunnet säte och stämma i dagens
politiska fråga. Den i artikeln utpekade hr Nils
Larson lärer lika litet kunna eller vilja bemöta
detta politiska press-snobberi, som den med-
görliga och lugna landtmannen på sitt lass i
allmänhet finner sig befogad att genmila de
okynniga gatudemonstrationerna.
Sjelfva hafva vi haft intet att göra, hvarken
med Rödömötet och hr N. Larson eller an-
dra foikmöten-och deras ordförande, vi äro till
och med lika litet beundrare af de former,
som af dem i allmänhet iakttagas, som troligen
V. H. sjelf; — men detta sätt att utfara mot
riksdagsmajoriteten och cen markerad opinion
i landet mäste vi uti den medborgerliga rätts-
känslans namn tagai upptuktelse. Stränga herrar
i staden eller från landet, låtom oss en gång
för alla lägga bort detta ohyfsade bruk att ge
bönderna på pelsen derför att de ej kunna
eller vilja ge igen och behålla sista ordet!
Det skulle ej skada eder egen litterära bild-
nings och medborgerliga ståndpunkts anseende
uti hvilken fråga och meningsstrid som helst,
och allra minst uti denna. Uti den genom
senaste riksdagens majoritet afgjorda frågan
om försvarets organisation ha det ministeriella
partiets försvarare såväl på diskussionens om-
råde som inom pressen ej kunnat förmås att
betrakta frågan från rent medborgerlig stånd-
punkt, utan förunderligt envisats att betrakta
den deras egen motsatta meningen såsom
bondintresse, oblyg egennytta utan like,
oblygt köpslående om skyldigheter m. fl.
allt . annat än tör V. H. originella uttryck,
fastän denna ärade samtida förmått höja smaken
med en mingd på rak arm fabricerade para-
doxer och vidunderligheter från hans beklag-
ligt irriterande tankegång.
Måtte det fallna armåöorganisationsförslagets
storordiga anhängare i tal och press en gång
fatta, att bakom det förmenta bondtintresset
i denna fråga står en stor verklig folkopinion,
ett folkligt rättsmedvetande, som är genom-
trängdt af det obilliga i anspråket att stats-
intresset skall ensidigt förtrycka ett personligt
intresse. Ingen lärer kunna förneka vår stats-
rätts grundsats, att de. personliga intressena
ktad person i mellersta Sverige. ).
a a RÅR spatt MR Dt RR ÄN re NT AR RATTAR ET TT
) Ofvanstående artikel är oss tillsänd af en högt
D. N.