ILXIII.
Frid öfver hennes stoft!
Icke långt från skogsbrynet stod ett gam-
malt förtorkadt träd, som sträckte sina väldiga
grenar öfver en derinvid befintlig öppen af-
grund. Carquefou lade Matheus på gräsmat-
tan under trädet och band ett rep om en af
de grenar, som hängde öfver den gapande af-
grunden.
Magnus borttog kaflen till hälften ur fån-
gens mun, så att han kunde, ehuru otydligt,
uttala några ord, men deremot icke skrika;
och i det han lade ett krucifix af trä på hans
bröst, sade han:
— Anbefall din själ i Guds hand; din sista
stund är nu kommen.
— Hin må ta er! ... Johan v. Warth är
icke långt borta, mumlade fången. -
Carquefou fästade repets ända vid Matheus
hals. Härpå lade han armarne i kors och be-
traktade Renaud:
Repet var nu spändt; fången upplyftades
till en viss grad, så att hans kropp kom i en
sittande ställning.
— Nej, det är förskräckligt! ... Låt det ej
ske här i min närvaro! utbrast Diana och fat-
tade Renaud i armen.
— Ack! ja, låt nåd gå för rätt, tillade frö-
ken de Souvigny. Böra ni väl tänka på att
Yhämnas och Btraffa i det ögonblick då försy-