ILXIII. Frid öfver hennes stoft! Icke långt från skogsbrynet stod ett gammalt förtorkadt träd, som sträckte sina väldiga grenar öfver en derinvid befintlig öppen afgrund. Carquefou lade Matheus på gräsmattan under trädet och band ett rep om en af de grenar, som hängde öfver den gapande afgrunden. Magnus borttog kaflen till hälften ur fångens mun, så att han kunde, ehuru otydligt, uttala några ord, men deremot icke skrika; och i det han lade ett krucifix af trä på hans bröst, sade han: — Anbefall din själ i Guds hand; din sista stund är nu kommen. — Hin må ta er! ... Johan v. Warth är icke långt borta, mumlade fången. Carquefou fästade repets ända vid Matheus hals. Härpå lade han armarne i kors och betraktade Renaud: Repet var nu spändt; fången upplyftades till en viss grad, så att hans kropp kom i en sittande ställning. — Nej, det är förskräckligt! ... Låt det ej ske här i min närvaro! utbrast Diana och fattade Renaud i armen. — Ack! ja, låt nåd gå för rätt, tillade fröken de Souvigny. Böra ni väl tänka på att Yhämnas och Btraffa i det ögonblick då försy