Hvarj ehanda nyheter, Vid suktlonen på den kejserliga familjens qvariåtenskap i Tuilerierna den 25 oktober, skrifver en engelsk korrespondent, hade flera engelska damer infunnit sig som försäkrade att de skulle betala huru mycket som helst, endast de kunde få något, som kejsarinnan eller den lille prinsen hade burit. En herre med väldigt skägg kämpade digt med. 3 landsmän och en landsmaninna om egandet af 6 dussin serveter, alla gamla och lappade och försedda med kejsardömets heraldiska emblem, insydda med ullgarn. De hade synbarligen kommit från det kejserliga köket och aldrig varit använda af någon medlem af den kejserliga familjen, men någon misstanke härom oroade icke de ifriga köparne. Efter serveterna utbjöds en del linne från Compitgne. Den första portionen, bestående af två borddukar och fyra dussin serveter, köptes af en fransysk dam för 55 frank. Detta måste ha skett genom någon krigslist, ty alla de följande numren gingo upp till 500—1000 frank. Högst betaltes det verkligen värdefulla duktyget, borddukar och serveter af finaste stoff, kantade med lagergrenar, karolingiska kronor, örnar och N. samt öfversållade med gyllene bio. En mindre del af detta duktyg köptes af en dam för 7,000 frank. Hennes afsigt var att skänka det åt exkejsarionan. Kejsarinnans lakan voro superfina och, oaktadt 6 alnar breda, kunde de dragas genom en servetring. Kejsarens voro mycket gröfre. En beundrare köpte et halft dusin för 200 frank. Alla den kejserlige prinsens leksaker ha gått under klubban. Det försäkras dock att Thiers låtit urtaga en mängd dyrbara presenter till prinsen och sändt dem till Chislehurst. En elegant silfverbeslagen velociped, som hans lekkamrat, Alfons, drottning Isabellas son, hade gifvit honom, såldes till en rik köpman från Philadelpha, som sade sig vilja uppställa velocipeden under en glaskupa, för att påminna sina söner om, att rikdom och glans icke ha någon varaktighet. Det intressantaste i denna samling var en liten ångpress, som prinsen lärt att begagna och hvari han tryckte åtskilliga statsbandlingar af skämtsamt inuehåll, hvilkå funnos till salu, förvarade i ett skåp. De kejserliga körssakerna bildade en stor samling. Vinförrådet från Tuileriernas källare var deremot temligen knappt. Napoleons bästa flaskor voro redan tömda af mobiloch nationalgardister, som, för att använda Lulliers poetiska uttryck, flitigt tömde segerns bägare, bräddad af tyrannens vin, Till slut såldes betjeningens livråer, hvilkas praktfulla utstyrsel icke var deras märkvärdigaste egenskap. Allesammans saknade fickor. För att hindra hustjufnad utfärdade palatsprefekten för fyra år tillbaka ett förbud för betjeningen att begagna kor, och en gång i veckan visiterades rna at en skräddare för att efterse om örbudet åtlyddes.