KEANE BENETTON SST fullkomligt moraliskt samt de medel lofliga, som föreningen använder för målets uppnående, såsom arbetsinställelser, arbetstidens minskning, införandet af bestämmelser angående qvinnors och barns arbete i fabrikerna, jemte bildande af tillverkningsföreningar, internationella kreditanstalter och kassor som sätta arbetarne i stånd att hålla ut med arbetsinställelser. Å andrå sidan sade en ryktbar ledamot, Rios Rosas, att om det än måste erkännas att för individens frihet ej bör finnas annan gräns än andras rättigheter, så är det dock annorlunda med föreningar, och att en sådan förening som den internationella, hvars syften hade medverkat till de parisiska oordningarne, innebure en fara för staten och ej finge tillåtas att verka derinom. Den nuvarande franska styrelsen upprepar alla sina företrädares fel: att försöka hälla sig uppe genom stränghet mot pressen. Ännu befinner den sig dock i begynnelsestadiet af stränghet, ännu nöjer den sig merändels med att hota. Så har inrikesministern, i anledning deraf att tidningar oriktigt refererat en punkt i ett hans yttrande inför nationalförsamlingens ständiga utskott, gifvit tillkänna, genom den officiella tidningen, att han visserligen icke vill för närvarande begagna den makt, lagen ger honom, men att regeringen skall göra sin pligt om det blir nödigt. Den kommission som håller räfst med de kommendanter, hvilka kapitulerat under kriget, har nu fält dom öfver kapten Leroy, som var kommendant i den lilla fästningen Marsal. Han hade 3—600 man och 60 kanoner. Mot fästningen anryckte en baiersk division, hvars chef, general Bothmer, uppmanade kapten Leroy att gifva sig. Han nekade, hvarpå bairarne försökte taga utanverken. Det misslyckades. Artilleriet började då bombardera staden. Efter en timma sprang krutförrådet i luften. Tyskarne anvancerade ånyo och togo några utanverk. Då erbjöd sig kapten Leroy att uppgifva fästningen, men emedan besättningen hade vid första kringränningen skjutit på en parlamentär, vägrade general Bothmer att gå in på annat än att besättningen gaf sig på nåd och onåd, hvilket ock skedde. Kommissionens dom är att kapten Leroy för fästningens uppgifvande skall tilldelas en offentlig skrapa. Franska tidningar önska att kommissionen, när den är så pass sträng mot en kapten, icke skall lägga fingrarne emellan, när det blir fråga om generaler. Tre af de franska generalråden (landstingen) ha redan fått fattade beslut af regeringen förklarade för ogiltiga derför att de handlat om riksangeläg enheter. Det ena hade. beslutat uttala den önskan att nationalförsamlingen måtte upplösas samt kyrkan skiljas från staten; det andra fordrade också församlingens upplösande, utfärdande af politisk amnesti, förändring i vilkoren och sittet för antagande af statens tjenstemän samt reorganisation af beväringsväsendet ; dot tredje hade begärt att staten ej vidare skulle bidraga till presterskapets underhåll samt att krigsdomstolarne måtte skyndsamt sluta ransakningen med de parisiska fångarne. — Allt detta är ämnen, dem landsting i Frankrike ej få knysta om. — Och i sådant afseende äro då vi svenskar lika lyckligt lottade som våra franska bröder! Men det är den skilnaden, att om vi icke få uttala