EROEtOT IATA RI EKNER ESA
Den 2 oktober 1871.
I förra numret af denna tidning påbörja-
des en redogörelse för en af hr Hans Fors-
sell författad uppsats (införd i Svensk Tid-
skrift), uti hvilken han, ehuru sjelf en an-
hängare af grundskatterna, oviildigt redogör
för de skäl som inför de grundskattskyldige
tala för att dessa icke äro någon statens
inteckning! i deras egendomar, utan lik-
artade med andra skattet och således lika
mycket som alla andra skatter föremål för
upphäfvande eller aflösning eller jemnande.
Författaren har ock, med en riktigare poli-
tisk blick än de privilegierade klasserna
och deras ifriga försvarare inom pressen,
hittills ådagalagt, insett och uttalat att det
är alldeles oundgängligt att icke längre i
striden om grundskatternas varat eller ticke
vara lemna billigheten ur sigte, äfven-
som att vi stå inför den största politiska
fråga som på lång tid förekommit eller kan
förekomma i Sverige — framför en reduk-
tion, som här lyckligtvis kan utföras med
fredliga medel.
Hörom författarens utveckling af stridens
innersta väsende:
Vi hafva talat om traditionen såsom något
betydelsefullt i denna fråga, men det är icke
vår mening, att yrkandet på grundskatternas
upphäfvande i och för sig är något traditionelt.
De grundsatser och ideår, hvarpå dessa yr-
kanden stödjas, äro tvärtom något nytt, eller
något, som i förflutna tider icke kunde göra
sig gällande. Den svenska all nogen har, ehuru
länge representerad å riksimoten, fordom säl-
lan protesterat mot grundskatternas )örda, den
har snart sagdt från urminnes tider ansett den
gamla jordeboksräntan såsom oundviklig och
oföränderlig och endast då ock då gjort in-
vändningar mot de gärder, hvaraf mantalsrän-
tan uppkommit; — — — — — —— — —
Genom hela denna tid löper dessutom så-
som en röd tråd den allmänna föreställningen
om ståndsskilnaden och ståndens olika rättig-
heter såsom något naturligt och hardt nära be-
rättigadt. Den rättvisans grundsats, hvarom
nu talas, den jemlikhet, som nu är allas lösen,
kan derför knappast sägas vara en tradition.
Men det som deremot är traditionelt, det är
det föreställningssätt, som använder och til-
lämpar dessa nya grundsatser, och just i detta
sammanträffande ligger det för situationen
egendomliga. Vi hafva under mer än ett halft
sekel utvecklat och förverkligat id6er om med-
borgerlig jemlikhet och rättvisa i beskattning;
vi hafva upplöst de band, som fäste de olika
jordnaturerna vid personliga eller ståndsprivi:
legier och visste oss derigenom betaga dessa
olikheter deras ekonomiska och statsrättsliga
betydelse; vi hafva borttagit de skrankor, ge-
nom hvilka ståndsrepresentationen hindrade
den allmänna medborgerligheten att komma
till sin rätt i samhället, och trodde oss deri-
genom hafva besvurit söndringens ande inom
folket sjelft. Men hvad vi icke kunde upp-
häfva var den sociala betydelse, som dessa
jordnaturer egde; hvad vi icke kunde borttaga
var det lif, som ståndsintressen och stånds-
fördomar ännu egde inom folket, och som var
starkast just hos dem, hvilka hittills stått
mest oberörda af den allmänna medborger-
lighetens ande, emedan de minst varit i åt-
njutande af medborgerlighetens förmåner. För
dem samlade sig i begreppen bonde och
herre en hel bär af dunkla minnen och före-
ställningar om orättvisa och obilligheter, om
öfvermod och misstro, hvilka genom de nya
iderna om medborgerlig jemlikhet omsattes
till det okufliga begäret efter lika politiska
jättigheter, men som genom dessa rättigheters
- eviljande icke med ett slag voro försvunna.
3 åndskänslan, den traditionela, lefde och lef-