EROEtOT IATA RI EKNER ESA Den 2 oktober 1871. I förra numret af denna tidning påbörjades en redogörelse för en af hr Hans Forssell författad uppsats (införd i Svensk Tidskrift), uti hvilken han, ehuru sjelf en anhängare af grundskatterna, oviildigt redogör för de skäl som inför de grundskattskyldige tala för att dessa icke äro någon statens inteckning! i deras egendomar, utan likartade med andra skattet och således lika mycket som alla andra skatter föremål för upphäfvande eller aflösning eller jemnande. Författaren har ock, med en riktigare politisk blick än de privilegierade klasserna och deras ifriga försvarare inom pressen, hittills ådagalagt, insett och uttalat att det är alldeles oundgängligt att icke längre i striden om grundskatternas varat eller ticke vara lemna billigheten ur sigte, äfvensom att vi stå inför den största politiska fråga som på lång tid förekommit eller kan förekomma i Sverige — framför en reduktion, som här lyckligtvis kan utföras med fredliga medel. Hörom författarens utveckling af stridens innersta väsende: Vi hafva talat om traditionen såsom något betydelsefullt i denna fråga, men det är icke vår mening, att yrkandet på grundskatternas upphäfvande i och för sig är något traditionelt. De grundsatser och ideår, hvarpå dessa yrkanden stödjas, äro tvärtom något nytt, eller något, som i förflutna tider icke kunde göra sig gällande. Den svenska all nogen har, ehuru länge representerad å riksimoten, fordom sällan protesterat mot grundskatternas )örda, den har snart sagdt från urminnes tider ansett den gamla jordeboksräntan såsom oundviklig och oföränderlig och endast då ock då gjort invändningar mot de gärder, hvaraf mantalsräntan uppkommit; — — — — — —— — — Genom hela denna tid löper dessutom såsom en röd tråd den allmänna föreställningen om ståndsskilnaden och ståndens olika rättigheter såsom något naturligt och hardt nära berättigadt. Den rättvisans grundsats, hvarom nu talas, den jemlikhet, som nu är allas lösen, kan derför knappast sägas vara en tradition. Men det som deremot är traditionelt, det är det föreställningssätt, som använder och tillämpar dessa nya grundsatser, och just i detta sammanträffande ligger det för situationen egendomliga. Vi hafva under mer än ett halft sekel utvecklat och förverkligat id6er om medborgerlig jemlikhet och rättvisa i beskattning; vi hafva upplöst de band, som fäste de olika jordnaturerna vid personliga eller ståndsprivi: legier och visste oss derigenom betaga dessa olikheter deras ekonomiska och statsrättsliga betydelse; vi hafva borttagit de skrankor, genom hvilka ståndsrepresentationen hindrade den allmänna medborgerligheten att komma till sin rätt i samhället, och trodde oss derigenom hafva besvurit söndringens ande inom folket sjelft. Men hvad vi icke kunde upphäfva var den sociala betydelse, som dessa jordnaturer egde; hvad vi icke kunde borttaga var det lif, som ståndsintressen och ståndsfördomar ännu egde inom folket, och som var starkast just hos dem, hvilka hittills stått mest oberörda af den allmänna medborgerlighetens ande, emedan de minst varit i åtnjutande af medborgerlighetens förmåner. För dem samlade sig i begreppen bonde och herre en hel bär af dunkla minnen och föreställningar om orättvisa och obilligheter, om öfvermod och misstro, hvilka genom de nya iderna om medborgerlig jemlikhet omsattes till det okufliga begäret efter lika politiska jättigheter, men som genom dessa rättigheters eviljande icke med ett slag voro försvunna. 3 åndskänslan, den traditionela, lefde och lef