På verläshafvet,
a
Asger Hammerik,
(Slut fr. föreg. nr).
IV.
Storm.
Det var natt.
fr Jag låg i min trånga koj och drömde, att
jag satt i en gunga och gungade så högt att
jag hisnade; gungan gick öfver med mig och
jag störtade ned — i samma ögonblick vak-
nade jag.
Fartyget var i en våldsam rörelse; intet
under, att jag drömde, att jag satt i en gunga.
Utanför tjöt vinden, hafvet tog ordentliga
tag; det lät som dånande kanonskott för
hvarje gång en ny våg rullade fram öfver
däcket deruppe.
Än sjönko vi ned i ett förfärligt svalg, än
lyftades vi upp, än sjönko vi åter.
I hytten var det beckmörkt, lampan hade
slocknat och man kunde icke se handen fram-
för sig.
Efter fruktlösa försök att komma ned ur
min koj — jag låg nemligen ötverst — ropar
jag till min sofkamrat:
— Sir! Sir!
Intet svar; han sof.
— Sir! skrek jag af alla krafter,
: — Hvad står på? Hvad vill ni?
— Hör ni icke den förfärliga stormen? Har
ni en tändsticka? Jag vill gå upp.
Efter något famlande fram och tillbaka fin-
ner min yankee en tändsticka. Han stryker
eld, men i samma ögonblick brakade en ny
våg, vände upp och ned på hela kojen, och
tändstickan slocknade.
Den syn, jag såg, medan stickan brann, var
2beskriflig.
Kläder, stolar, stöflar, handfat, glas, bor-
star och vatten hade af ovädret rotats till-
sammans i en hög på golfvet, Min nya svarta
hatt var min första tanke.
— Sir! skrek jag åter. Har ni en tänd-
ticka till? Låt oss i herrans namn få eld på
..uset!
— SNir! skrek han. Finns inga fler.
— Inga fler? Men det är ju förfärligt; jag
kan omöjligt stå ut med att ligga här och
höra och fundera; jag måste upp!
— Stig upp, då! ljöd det lakoniska svaret.
— Stig upp, stig upp! Men jag kan ju inte
få rätt på mina...
Meningen afbröts af ett nytt tjut af vinden,
ett nytt dån af vågorna.
Hvad var väl att göra, annat än försöka,
att från kojen komma ned på golfvet.
Hur detta lyckades mig, det kan jag icke
säga, men säkert är, att jag i det ögonblicket
måste hafva gjort min förra gymnastiklärare
all möjlig heder.
Jag står nu på golfvet i det nyss omtalta
kaos, då en ny våg går lös mot fartyget och
xastar omkull mig på golfvet.
— Sir! Sir! skrek jag. Jag känner mig
högst illa till mods!
i — Vill ni ha en buss?
— En buss? utropade jag, halfdöd af fasa
3fver ett sådant tillbud i det tillstånd, hvari
ag befann mig.
— En buss, ljöd åter det lakoniska svaret.
— Jag önskar, att ni låge på hafvets bot-
ten, mumlade jag. Lyckligtvis tror jag icke,
att han hörde mig.
Emellertid hade jag, så golt sig göra lät,