På verläshafvet, a Asger Hammerik, (Slut fr. föreg. nr). IV. Storm. Det var natt. fr Jag låg i min trånga koj och drömde, att jag satt i en gunga och gungade så högt att jag hisnade; gungan gick öfver med mig och jag störtade ned — i samma ögonblick vaknade jag. Fartyget var i en våldsam rörelse; intet under, att jag drömde, att jag satt i en gunga. Utanför tjöt vinden, hafvet tog ordentliga tag; det lät som dånande kanonskott för hvarje gång en ny våg rullade fram öfver däcket deruppe. Än sjönko vi ned i ett förfärligt svalg, än lyftades vi upp, än sjönko vi åter. I hytten var det beckmörkt, lampan hade slocknat och man kunde icke se handen framför sig. Efter fruktlösa försök att komma ned ur min koj — jag låg nemligen ötverst — ropar jag till min sofkamrat: — Sir! Sir! Intet svar; han sof. — Sir! skrek jag af alla krafter, : — Hvad står på? Hvad vill ni? — Hör ni icke den förfärliga stormen? Har ni en tändsticka? Jag vill gå upp. Efter något famlande fram och tillbaka finner min yankee en tändsticka. Han stryker eld, men i samma ögonblick brakade en ny våg, vände upp och ned på hela kojen, och tändstickan slocknade. Den syn, jag såg, medan stickan brann, var 2beskriflig. Kläder, stolar, stöflar, handfat, glas, borstar och vatten hade af ovädret rotats tillsammans i en hög på golfvet, Min nya svarta hatt var min första tanke. — Sir! skrek jag åter. Har ni en tändticka till? Låt oss i herrans namn få eld på ..uset! — SNir! skrek han. Finns inga fler. — Inga fler? Men det är ju förfärligt; jag kan omöjligt stå ut med att ligga här och höra och fundera; jag måste upp! — Stig upp, då! ljöd det lakoniska svaret. — Stig upp, stig upp! Men jag kan ju inte få rätt på mina... Meningen afbröts af ett nytt tjut af vinden, ett nytt dån af vågorna. Hvad var väl att göra, annat än försöka, att från kojen komma ned på golfvet. Hur detta lyckades mig, det kan jag icke säga, men säkert är, att jag i det ögonblicket måste hafva gjort min förra gymnastiklärare all möjlig heder. Jag står nu på golfvet i det nyss omtalta kaos, då en ny våg går lös mot fartyget och xastar omkull mig på golfvet. — Sir! Sir! skrek jag. Jag känner mig högst illa till mods! i — Vill ni ha en buss? — En buss? utropade jag, halfdöd af fasa 3fver ett sådant tillbud i det tillstånd, hvari ag befann mig. — En buss, ljöd åter det lakoniska svaret. — Jag önskar, att ni låge på hafvets botten, mumlade jag. Lyckligtvis tror jag icke, att han hörde mig. Emellertid hade jag, så golt sig göra lät,