Sändebref till: P-p—o90.
(Med anledning af uppsatsen mellan den 1
och 24 oktober, införd i numret för den 20
dennes.)
Ack, ers Högvishet, hvad vi husmödrar be-
grunda er djupa blick i familjelifvets obehag-
l:gheter, och hvad vi känna oss innerligt tack-
samma för er godhetsfulla omsorg att öppna
våra mäns ögon! Vi skulle skyndat att samla
medel till en lysande hederspresent åt er, så-
som en ringa gärd af erkänsla för den smick-
rande mention honorable ni tilldelat oss, der-
est vi icke spårat mellan raderna en liten miss-
lynthet — lindrigast sagdt. Vet ni, vår ädel-
modige försvarare, att vi starkt misstänka
att ni är en till åren kommen ungkarl, som
nyligen fått er nittonde korg och nu, för
att trösta er, (ni känner ju fabeln om
räfven och rönubären) uppletar familjelif-
vets små skuggsidor. Eller ock måtte ni, då
ni valde er en maka, mera ha tagit i betrak-
tande den metalliska valutan än hjertats eger
ekaper. Jag ber! tillgif mig denna misstanka
om den är ogrundad; och ännu en bön: till
bevis att ni förlåtit mig, låna mig ert öra till
något som jag vet, och som jag omöjligt kan
behålla för mig sjelf.
Vet ni, att en förmiddag i slutet af september
besökte jag en liten familj på norr, der frun är
min synnerligt goda vän. Sedan jag blifvit
gladt och vänligt mottagen, förklarade lilla
frun att jag måste nöja mig med barnens säll
skap, ty som familjen skulle byta rum var hon,
biträdd af siva tjenare, fullt sysselsatt med
förberedelscor till afflyttningen. -
Som jag gerna ville njuta af min älskvärda
viäninnas sällskap, tog jag minsta pysen, min
synnerliga favorit, på- mitt knä och slog mig
ned just i det rum som var fältet för fruns
förberedelser. Sedan jag en lång stund mel
välbehag låtit min blick hvila vid hennes fli-
tiga händer under det hon skämtsamt
småpratade med sina biträden för attlifva de-
ras arbetslust, anmärkte jag att detju var flera
dagar qvar till flyttningen och att hon således
icke behöfde ha så brådt! — Jo, ser du min
vän, svarade hon, miännen hafva en medfödd
afsky för allt som i form af rengöring eller bråd-
eka stör den vanliga stillheten i hemmet; jag pas-
sar derföre alltid på om förmiddagarne då min
man är borta, att göra i ordning litetisender på det
att hemmet i hans ögon, de tider!han är hem-
ma, alltid må hafva samma lugna utseende och
jag sjelf kunna hålla honom sällskap om han så
önskar, utan att behöfva springa itrån för
att utdela befallningar till höger och venster.
Som jag ingenting hade att häremot invända
och klockan var mycket, steg jag upp, tog af-
sked och gick, inom mig tänkande att denna
förr så yra och tanklösa flicka just blifvit en
liten förståndig husfru; men hur hon bure
sig åt, att pi sjelfva flyttningsdagen göra
2emmet behagligt för mannen, det ville jag
väl se.
Följaktligen begaf jag mig åter dit den 1
oktober, men mottogs då af fruns svägerska
som höll på att afskicka alla sakerna i den
ordning som frun ville mottaga dem iden nya
.åningen. Jag fortsatte min väg för att fåre-
da på frun, hvilken jag slutligen upptäckte i
herrns skrifrum, ordnande gardiner, glad och
vänlig som alltid. På min fråga etter hennes
man svarade hon att han som vanligt var
borta på sitt embetsrum, men att hon lofvat
honom att vänta med möblernas ordnande tills
aan kom hem, så att han skulle få det som
han önskade. Men ser du mia lilla vän,
tillade hon, och hennes ögon lyste af skälm-
aktighet, jag har företagit mig att trotsa min
herr mans befallning; jag har allaredan ordnat
hans skrifrum så att han må ha en trygg till-
lyktsort när han kommer hem till middagen.
Detta skullo jag dock icke vågat, om jag ej