Sändebref till: P-p—o90. (Med anledning af uppsatsen mellan den 1 och 24 oktober, införd i numret för den 20 dennes.) Ack, ers Högvishet, hvad vi husmödrar begrunda er djupa blick i familjelifvets obehagl:gheter, och hvad vi känna oss innerligt tacksamma för er godhetsfulla omsorg att öppna våra mäns ögon! Vi skulle skyndat att samla medel till en lysande hederspresent åt er, såsom en ringa gärd af erkänsla för den smickrande mention honorable ni tilldelat oss, derest vi icke spårat mellan raderna en liten misslynthet — lindrigast sagdt. Vet ni, vår ädelmodige försvarare, att vi starkt misstänka att ni är en till åren kommen ungkarl, som nyligen fått er nittonde korg och nu, för att trösta er, (ni känner ju fabeln om räfven och rönubären) uppletar familjelifvets små skuggsidor. Eller ock måtte ni, då ni valde er en maka, mera ha tagit i betraktande den metalliska valutan än hjertats eger ekaper. Jag ber! tillgif mig denna misstanka om den är ogrundad; och ännu en bön: till bevis att ni förlåtit mig, låna mig ert öra till något som jag vet, och som jag omöjligt kan behålla för mig sjelf. Vet ni, att en förmiddag i slutet af september besökte jag en liten familj på norr, der frun är min synnerligt goda vän. Sedan jag blifvit gladt och vänligt mottagen, förklarade lilla frun att jag måste nöja mig med barnens säll skap, ty som familjen skulle byta rum var hon, biträdd af siva tjenare, fullt sysselsatt med förberedelscor till afflyttningen. Som jag gerna ville njuta af min älskvärda viäninnas sällskap, tog jag minsta pysen, min synnerliga favorit, påmitt knä och slog mig ned just i det rum som var fältet för fruns förberedelser. Sedan jag en lång stund mel välbehag låtit min blick hvila vid hennes flitiga händer under det hon skämtsamt småpratade med sina biträden för attlifva deras arbetslust, anmärkte jag att detju var flera dagar qvar till flyttningen och att hon således icke behöfde ha så brådt! — Jo, ser du min vän, svarade hon, miännen hafva en medfödd afsky för allt som i form af rengöring eller brådeka stör den vanliga stillheten i hemmet; jag passar derföre alltid på om förmiddagarne då min man är borta, att göra i ordning litetisender på det att hemmet i hans ögon, de tider!han är hemma, alltid må hafva samma lugna utseende och jag sjelf kunna hålla honom sällskap om han så önskar, utan att behöfva springa itrån för att utdela befallningar till höger och venster. Som jag ingenting hade att häremot invända och klockan var mycket, steg jag upp, tog afsked och gick, inom mig tänkande att denna förr så yra och tanklösa flicka just blifvit en liten förståndig husfru; men hur hon bure sig åt, att pi sjelfva flyttningsdagen göra 2emmet behagligt för mannen, det ville jag väl se. Följaktligen begaf jag mig åter dit den 1 oktober, men mottogs då af fruns svägerska som höll på att afskicka alla sakerna i den ordning som frun ville mottaga dem iden nya .åningen. Jag fortsatte min väg för att fåreda på frun, hvilken jag slutligen upptäckte i herrns skrifrum, ordnande gardiner, glad och vänlig som alltid. På min fråga etter hennes man svarade hon att han som vanligt var borta på sitt embetsrum, men att hon lofvat honom att vänta med möblernas ordnande tills aan kom hem, så att han skulle få det som han önskade. Men ser du mia lilla vän, tillade hon, och hennes ögon lyste af skälmaktighet, jag har företagit mig att trotsa min herr mans befallning; jag har allaredan ordnat hans skrifrum så att han må ha en trygg tilllyktsort när han kommer hem till middagen. Detta skullo jag dock icke vågat, om jag ej