Förrän den nu gällande riksdagsordNingeu hade fått laga Kraft, representerades städerna, deras lif och deras intressen iborgarståndet af näringsidkare; dock med uppblandning af magistratspersoner. Borgarståndet var då bondeståndets bundsförvandt, såsom det alltid varititider af stor svårighet för Sverige, antingen det gällt att mota ineller utländskt förtryck, alltid då det behöfts att bevara folket från undergång, vare sig att konungamakt,adel eller presterskap dermed hotat. Och efter 1830 är det borgareoch bondeståndens samverkan som beredt segern öfver det konungsligs allenastyrandet och gifvit folket medel i händerna att ock inom behöriga gränser återföra byråkratiens makt. Nu har den jargonen uppkommit att stadsoch landtmannapartiet skulle inom riksdagen stå gentemot hvarandra såsom fiender, och många föreställa sig att det är stadspartiet — i den gamla bemärkelsen af det borgerliga elementet i samfundet — som blifvit slaget vid voteringarne angående försvarsfrågan. Det är tid att beriktiga denna lösliga och förhastade uppfattning, som naturligtvis icke förefinnes hos, men stundom föregifves af dem, hvilka egsa närmare kunskap om kamrarnes sammansättning, men som försports göra sig gällande hos andra, förmodligen egentligen derföre att en del allmänna möten, hvilka hållits i städer, uttalat sig för regeringen i fråga om försvarets ordnande, äfvensom derföre att det andra partiet bär namnet landtmanna-partiet, hvilket dess motståndare uttolkat såsom bevisande att detta parti skulle sjelf vilja anses stå i opposition emot städerna. Rätta förhållandet är att man hittills fått särdeles litet tillfälle att veta hvad städernas sjelfständiga innevånare — de som ickeäro i tjenst — tänka om regeringens förslag till försvarets ordnande. Vidde möten som i städer hållits har man alltid sett embetsoch tjenstemän vara de huf-vudsakligen opinerande; och de få adresser som afgifvits till regeringens förmån hafva ock företrädesvis varit undertecknade af-hennes tjenare, men litet eller intet af handlande och närisgsidkare. Inom riksdagen kunna sistnämnde samhällsklasser icke på samma sält som under förra tider ha uttalat sin mening, ty inom båda kamrarne finnas från städer ej flere än 14 (säger: fjorton) handlande och näringsidkare. De 153 ledamöter af båda kamrarne, hvilka i denna fråga voterade med regeringen, voro till saldra största delen varaude eller f. d. embetsoch tjenstemän eller hofmän. Af statskalendern finner man att ett hundra sextio (160) riksdagsmän höra till ofvannämnde kategorier, hvaraf 93 i första kammaren och 62 i den andra. De äro: Statsråder .. scr. rr tr. vr vr 4, f. d. Statsråder ............... a Landshöfdingar (inberäknadt tillf., äfvensom öfverståth.) .....c..s. cc... 16, f.d. Laadshöfdingar . ......:.... so. 1 Presidenter ..... UR ER Br RR 5 Generaldirektörer . . . . sv. ..s.s. ra 6 Andra chefer och f. 1. chefer tör verk . . 4 ACK oc a rov RK tt ra . d Häradshöfdingar ...s..s.ss...s....s 9 TER AT TONEN RR RA NN RNE RARE ERE