Förrän den nu gällande riksdagsord-
Ningeu hade fått laga Kraft, represente-
rades städerna, deras lif och deras intres-
sen i- borgarståndet af näringsidkare; dock
med uppblandning af magistratspersoner.
Borgarståndet var då bondeståndets bunds-
förvandt, såsom det alltid varititider af stor
svårighet för Sverige, antingen det gällt att
mota in- eller utländskt förtryck, alltid
då det behöfts att bevara folket från under-
gång, vare sig att konungamakt,adel eller
presterskap dermed hotat. Och efter 1830
är det borgare- och bondeståndens sam-
verkan som beredt segern öfver det ko-
nungsligs allenastyrandet och gifvit folket
medel i händerna att ock inom behöriga
gränser återföra byråkratiens makt.
Nu har den jargonen uppkommit att
stads- och landtmannapartiet skulle inom
riksdagen stå gentemot hvarandra såsom
fiender, och många föreställa sig att det
är stadspartiet — i den gamla bemärkel-
sen af det borgerliga elementet i samfun-
det — som blifvit slaget vid voteringar-
ne angående försvarsfrågan. Det är tid
att beriktiga denna lösliga och förhastade
uppfattning, som naturligtvis icke förefin-
nes hos, men stundom föregifves af dem,
hvilka egsa närmare kunskap om kamrar-
nes sammansättning, men som försports
göra sig gällande hos andra, förmodligen
egentligen derföre att en del allmänna
möten, hvilka hållits i städer, uttalat sig
för regeringen i fråga om försvarets ord-
nande, äfvensom derföre att det andra
partiet bär namnet landtmanna-partiet, hvil-
ket dess motståndare uttolkat såsom be-
visande att detta parti skulle sjelf vilja
anses stå i opposition emot städerna.
Rätta förhållandet är att man hittills
fått särdeles litet tillfälle att veta hvad
städernas sjelfständiga innevånare — de
som ickeäro i tjenst — tänka om regerin-
gens förslag till försvarets ordnande. Vidde
möten som i städer hållits har man alltid
sett embets- och tjenstemän vara de huf--
vudsakligen opinerande; och de få adres-
ser som afgifvits till regeringens förmån
hafva ock företrädesvis varit underteck-
nade af-hennes tjenare, men litet eller
intet af handlande och närisgsidkare.
Inom riksdagen kunna sistnämnde sam-
hällsklasser icke på samma sält som un-
der förra tider ha uttalat sin mening, ty
inom båda kamrarne finnas från städer ej
flere än 14 (säger: fjorton) handlande och
näringsidkare.
De 153 ledamöter af båda kamrarne,
hvilka i denna fråga voterade med rege-
ringen, voro till saldra största delen va-
raude eller f. d. embets- och tjenstemän
eller hofmän.
Af statskalendern finner man att ett
hundra sextio (160) riksdagsmän höra till
ofvannämnde kategorier, hvaraf 93 i för-
sta kammaren och 62 i den andra. De
äro:
Statsråder .. scr. rr tr. vr vr 4,
f. d. Statsråder ............... a
Landshöfdingar (inberäknadt tillf., äfven-
som öfverståth.) .....c..s. cc... 16,
f.d. Laadshöfdingar . ......:.... so. 1
Presidenter ..... UR ER Br RR 5
Generaldirektörer . . . . sv. ..s.s. ra 6
Andra chefer och f. 1. chefer tör verk . . 4
ACK oc a rov RK tt ra . d
Häradshöfdingar ...s..s.ss...s....s 9
TER AT TONEN RR RA NN RNE RARE ERE